Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRSTE
•53
och vilja, ett andeväsen, stiget ut ur folksjälen, mer
än en människa af kött och blod.
Och han kände inom sig, att från denna stund
skulle hans lif knappast längre stiga, som det
hittills gjort, ty han hade inte längre något att
öfvervinna, möjligen skulle det en tid flyta rakt fram
för att sedan falla och dö bort.
Det var sålunda med mera dystra än glada eller
stolta känslor han långsamt steg nerför trappan
och gick bort till såghuset.
Han stod så pass högt nu, den forne
bondpojken, att han syntes kring landskapet; hans namn
var guld på de utländska affärskontoren, man
talade om honom, som man talar om en
institution, och de ord, han sade, vägdes man och man
emellan. Han kände bergen omkring sig, som vore
de väggarna i hans rum, och människorna voro
honom som tjänstfolk.
Emellertid kommo flaggprydda båtar, och han
mottog sina gäster. Svarta rockar började skymta
i den gula parken, prat började blandas i luften,
ett skratt klang här, ett utrop flög där, och
slutligen skred en skara människor ner till såghuset.
Alla samlades kring ramarna, stockarna lågo
klara att matas in, arbetarna voro på sina platser —
och så blåste ånghvisslan med sitt hesa rop.
Långsamt började ramarna häfvas och sänkas,
sågspånet sprutade om stockändarna, ramarnas fart
ökade, golfvet skakade som ett däck, och såghuset
fylldes af ett öronbedöfvande larm.
Då hände något, som ingen märkte.
Olof Lomark lämnade sina gäster och gick in i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
