Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRSTA HJÄRNAN
1-125
Rundt denna diamant var ett smalt band
vir-radt af sammanväfda guld- och silfverfibrer, och
på det bandet voro hundratals små figurer, såsom
vulkankratrar, prästkragar, skorpioner, stigar, sjöar,
moln och en otalig mängd annat. När fröken Göhle
såg på en människa med dessa underliga ögon,
glittrade alla figurerna så blått, som vågorna glittra
en solskensdag, och då var det som att se långt
bort i världen i en dallrande och glansig luft.
Kring dessa ögon slöt sig hennes bleka och
smala ansikte, och näsan var lite rosig, men det
kom ingen att tro, att hon drack, det framhäfde
endast näsans bestämda karaktär och kom sålunda
alla att märka det säkra och medvetna i hennes
utseende; och när hon log, voro tänderna hvita.
Håret var så ljust, att det stod som en solreflex
kring ansiktet, och hon gled hvit och besynnerlig,
lätt och böjlig bland alla de andra damerna, hvilka
hvarken voro hvita, besynnerliga, lätta eller böjliga
utan så tunga och naturliga, som man kunde
begära.
Och när fröken Qöhle gick, rörde sig alla
linjerna i hennes kropp så, att i åskådarens ådror
fick blodet en särskild takt, alldeles som då man
hörde musik eller såg träden gunga mot en glasig
höstluft eller med blicken följde en båts gungande
färd på vågorna. Att se på henne kändes till slut
som en lust att blunda, och som en lust att gråta,
och som en lust att blundande och tyst gråtande
ha henne i sina armar och dansa bland skuggor
efter en obefintlig musik, för att aldrig mera sluta.
Men när man en stund betraktat de andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
