Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
GUDS BESYNNERLIGA BELÄTEN
det. Inför hela provinsen stod han som
bodbetjänten Christian Dellwik.
Han vandrade i den mörka kvällen af och an
på ångarens däck, och omkring honom irrade andra
människor, alla gingo rolöst fram och åter, medan
maskinen dunkade och kolskyfflarna rasslade och
allting skallrade, lampor, cigarrkoppar, allt —
Det var, som om huden långsamt flåddes af
honom, och han visste ingenting, förrän Öbacka
dök fram om den sista udden.
Det blef det tredje och afgörande slaget.
Med ens föreföll det honom — Christian
Dellwik, som kände hvarje hus, hvarje gränd och smyg i
denna gamla stad — föreföll det honom, som om
öbacka strukits ut från jordens yta, och framför
honom reste sig en svart jättemur, en
fängelsemur, och ditin skulle han, vare sig han ville
eller ej.
Och därinne funnos alla, som han kände, alla,
som han spelat kort med, alla, som lurat honom,
alla, som i hemlighet skrattat åt honom, och när
han så kom innanför den svarta muren, skulle de
vara samlade och upphäfva ett skallande gapskratt
och ropa om hvarann:
Bodbetjänten Christian Dellwik!
Bodbetjänten Christian Dellwik!
Det blef för mycket för honom, han
skyndade bort till akterdäckets mörkaste vrå, och där
sjönk han samman med ansiktet i händerna och grät.
Men som det så ofta händt förut under
världens gång, att just till de mörkaste hörnen sparas
de ljusaste ögonblicken, så hände det också här.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
