Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
SPINDEL FEJDEN
gelse, jag skulle mista allt — men jag var lycklig
som ett barn.
Jag gick upp till gamla poliskommissarien,
Alsterman, och han bockade och bugade.
God dag, kära Alsterman, sade jag, vill ni vara
god och häkta mig!
Hä... hä... häkta... ta... stammade han.
Ja, sade jag fullkomligt lugn, just häkta. Jag
har skjutit ner en person —
Skju... skjutit... stammade han vidare.
Ja, för fan, röt jag då till, jag blef arg, angår
det herrn, om jag skjuter, var god och gör, som
jag säger. Häkta mig genast!
Det... det... det är bara ett skämt... en så
rik och inflytelserik herre som disponenten går
väl inte omkring och skjuter i onödan.
Nej, så fan ta mig, röt jag, att jag skjuter i
onödan. Men vill ni nu häkta mig, eller skall jag
rapportera er för vederbörande?
Då suckade gubben Alstermann och sade:
Ja, herr disponenten, jag måste väl häkta herr
disponenten då, eftersom det är herr disponentens
önskan. —
Ja!
Du kan själf minnas den oerhörda
uppståndelsen och förvirringen, som nu följde. Men jag satt
lugnt i min cell och log, och jag såg, hur på ett
fullkomligt oanadt sätt det var jag, som ändock
segrade. Jag kastar ju alltfortfarande min skugga öfver
distriktet, de andra — döda, glömda!
Och ändå! Hade jag sträfvat att komma i
fängelse? Hade jag inte sträfvat att bli en rik man?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
