Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
DEN FÖRSTE ARFTAGAREN
kyssa farfadern på hand, men han hade med vrede
och vämjelse afvisat en dylik slafhälsning.
Däi han nu stod kringhvärfd af morgonens
bruna sken, som glimtade ända in i dunklet kring
hans ögon, sade han och stirrade på sonsönerna:
God morgon, gossar!
God morgon, farfar! svarade alla tre lågmält.
Med sin dystra röst fortsatte han:
I ser, gossar, att Guds vrede fortfar, och innan
natten kan Hans vredes makt ha förgjort oss alla
för våra synder. Inte för att det är mycket arbete
i att borsta sina stöflar, men det kallar Den
Allsmäktige trohet i det lilla, och Han ser till det
lilla. Om så vore, att I denna dag skulle kallas
med oss alla inför tronen, så kan I vara glada
att ha fyllt eran plikt.
Sen Olof Lomark sagt dessa ord, gick han
med långsamma steg ner från bron, genom
trädgården och bort till sågen.
Men gossarna andades ut och kände en lättnad.
Då öppnades en dörr inne i förstugan, och
nu kom deras far. Han var klädd i grå
sommarkläder och hvit väst, och hans ögon voro
röd-sprängda, håret grått vid tinningarna, och hyn var
mycket blek.
God morgon, pojkar, sade han och skymde
för ögonen, då han spejade mot den sotröda solen,
har farfar gått?
Ja, svarade Filip torrt.
Fadern gled med handen hastigt öfver sönernas
hår och mumlade:
Mina små gossar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
