Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233 DEN FÖRSTE ARFTAGAREN
Och sen skyndade han, med skuldbelastadt
samvete, samma väg, som Olof Lomark nyss så
tryggt passerat.
Och gossarna gingo ner till trädgården för att
begynna dagens arbete med att rensa landen.
Det gamla hvita huset var så stilla och tyst,
fönstren voro öppna, gardinerna nere, och inne
i sitt rum satt farmor i sängen och vaggade fram
och tillbaka, fram och tillbaka, hon hade kräfta,
och snart skulle hon vara död.
Men Malte Lomarks hustru, gossarnas mor,
hon sof i andra flygeln, och hon var, som om
hon ej mera visste, att hon lefde.
Det var så tyst och så hviskande och så
skrämselfullt på Åbord numera, och huset lyste
hvitt som ett begrafningslakan i den kopparbruna
hettan.
Så förflöto timmarna.
När den röda solen stod i zenith, arbetade
Filip Lomark nere i brädgården tillsammans med
en jämnåring, det var Frans Geting, son till
trädgårdsmästaren.
En vanlig sommardag kan vara outhärdlig i
brädgårdarna, men en dag som denna plågade
arbetarna därhän, att de knappt mer visste, hvad
de gjorde.
Luften hade nu blifvit tjock, och stundom
glänste den till som den röda skiftningen i ett violett
sidentyg. Distanser och proportioner voro
förryckta, och när man en stund betraktade en utsikt
hvilken som helst, började den dallra, som såge
man den med tårad blick. En jättehand hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
