Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
DEN FÖRSTE ARFTAGAREN
omgaf honom och hans namn, och den hissnande
känsla, som somliga människor erfara vid tanken
på en god gärning eller en annans vänlighet, den
känslan uppfyllde Filip Lomark vid tanken på den
dag, då han skulle äga en Franz Twieselmanns
härjade och hårda ansikte, då hans hår skulle vara
gråsprängdt, hans panna fårad, då från inre
ögonvrån skulle gå en linje nerför kinden och tala om
lidelsefulla nätter, om vak och grubbel, och då
hela hans person skulle stråla ut vilja och
känslolös kraft. Då skulle det vara dödstyst, där han
gick fram, människorna skulle vika undan, och för
ett streck af hans penna skulle tusentals människor
darra.
Filip Lomark skrattade för sig själf och tände
en cigarett och fördjupade sig i den bok, han
medfört; allt måste han kunna, allt måste han känna
till, för att kunna behärska allt och alla.
Så såg numera det gamla Lomarkska hjärtat ut.
Men om vägarna fram till sitt drömda mål
visste detta hjärta ännu ingenting, ty allt var
skuggor, allt var skuggor.
Båten lade ändtligen i land, och på stranden
stod en häst och väntade. Filip Lomark satte sig
upp bredvid skjutsbonden, och nu bar det i väg
upp genom skogen, hundarna skällde och hoppade
af glädje.
Inne i skogen var det en frid och ro, som kom
Filip Lomarks ögon att slutas. Grantopparna
vaggade långsamt, och suset steg och sjönk, och
molnen seglade inte horisontalt utan rätt upp, högre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
