Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
NEBO
tog någon examen, som han uppträdde i
Stockholm, då han dref i solen och gjorde ingenting mer
än tittade nyfiket på allting och log, lika oförändrad
uppträdde han här på den glödheta boulevarden i
Paris. Han var och förblef densamme.
Redan som barn såg han med skarpt blåa ögon
omkring, och rundt dessa intresserade ögon slöt
sig ett benigt ansikte, lustigt som skulptur, lysande
af godt förstånd men torrt och blodlöst som en
gubbes. Och det hufvut lades aldrig bort, utan det
bar han nu omkring alltjämt.
Han hade det sålunda icke mindre i dag än
någon annan dag.
Och med samma skarpt blåa ögon såg han sig
äfven nu omkring, och det var haf omkring honom
bara för dessa ögons skull, någonting friskt och
strömmande direkt ur himlen.
Men den lilla munnen hade inga läppar; mellan
den näbbliknande näsan och den väldiga hakan,
som mest liknade ett böjdt knä, fanns ett
oregelbundet streck, som ofta skiftade och oftast log.
Och när det blef skratt, då öppnades en liten rund
glugg, och från hakspetsen gick en rät linje rakt
in genom gluggen upp till nacken.
När han promenerade — i sina eviga brungula
kostymer med uppvikta byxor, lackkängor och
käppen dinglande öfver vänstra armen — nickade
och ruskade och knyckte hela den lilla tunna
kroppen, som vore delarna slarfvigt hopsatta; ja,
Torsten Lomark var verkligen den sista i kullen, och
gud vet, hur det gått till, när han fått jordisk
tillvaro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
