Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
NEBO
och människornas oskiljaktiga sällskap och som,
än egendomligare, hos de flesta uppväcker de
värkande tårarna.
Men Torsten Lomark smålog, ty han hörde
till dem, som födts med det allvarliga småleendet. —
V.
Nu hade förhållandet till Matja Claussen fått
en liten oanad spänning i Torsten Lomarks ögon,
och småleende mer än någonsin betraktade han
henne dag från dag och frågade sig, hur
händelserna skulle formas, innan hon sträckte ut armen
och på det urgamla kvinnliga manéret ropade:
Herre, lämna mig ensam!
Som det mesta här i lifvet kom det mycket
lugnt och efter en tyst inre förberedelse.
Tiden hade skridit fram till närheten af jul,
och regnet strömmade öfver det svarta Paris, som
nu tycktes lysa och brinna och ryka djupt nere i
hafvets dunkel.
Då sutto dessa två människobarn framför en
koleld, Matja Claussen med hakan i händerna och
stirrande på lågorna, Torsten Lomark läsande i
hennes gamla bibel; och sen han läst, stirrade
äfven han på lågorna, men småleendet vek icke
från hans ansikte.
Matja sade retligt:
Du irriterar mig med ditt hångrin.
Du misstar dig, det är regnet, som irriterar
dig. Medan solen lyste, var du aldrig irriterad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
