Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jord, som direkt svarade mot hus- och tomtspekulationen i
städerna. Fattiga slantar hade lagts ner i dessa avstyckade
små jordlotter, hopp om bärgning och ett tryggat liv hade
väckts hos ofria varelser, men hoppet hade slocknat i
förtvivlan, då köpekontraktens bestämmelser knepo till om
halsen, och Gud vet, hur många som kastats genom dessa
spekulationer ut på vägen och försvunnit.
Vi stego in i stugan.
— Är far hemma? frågade ciceronen de tre barnen, av
vilka en flicka på 13—14 år föreföll vara äldst. Nej, han
var borta. Mor då? Också borta. En pojke stod mitt på golvet
med huvudet omlindat.
— Vad är det med dig, då?
— Tandvärk!
Det var den typiska torpstugan. Ett litet, litet, lågt kök,
en ödslig, lika låg kammare med lumpiga trasmattor, ett
par utdragssoffor, på vilka målningen skavts av, på väggarna
ett par naiva färgteckningar. I köket en gammal sotig,
smutsig spismur, som upptog nästan halva utrymmet, en utnött,
rankig skänk, ett bord utan duk vid fönstret, på det
potatisskal, sillben. En lukt av sillake och instängd luft,
sammansatt av odörer från röta i trävirke, mögelsvamp, nattkärl,
gamla svettinpyrda kläder, sura skodon, smutsiga strumpor,
fyllde stugan. Aftonsolen sken in på allt detta elände och
samlades kring de tre barnen, som stumma tittade på oss
med blå, öppna, klara ögon.
Jag tror inte, jag kan karakterisera mig själv som
sentimental eller ens lättrörd, men med ens var det, som om ett
osynligt väsende tagit ett järngrepp om halsen på mig, och
tårar ville tränga fram. Vilket väsende? Sveriges ande.
Dessa ungar, de hade ögon så oberörda som aldrig av
människoblick skådade skogstjärnar. Jag tänkte på
Heidenstams dikt: »Tiveden», här som aldrig förr förstod jag den
och bela hans hyllning till den tysta heroismen,
kulminerande i karolinernas släkte. Den kärve norrlänningen stod
plötsligt mitt inne i de mjukare svearnas innersta ordlösa
själ. Jag har aldrig sett något vackrare än dessa stumma barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
