- Project Runeberg -  Lort-Sverige /
44

(1938) [MARC] [MARC] Author: Ludvig Nordström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6. Den nedre kvartilen låter höra sin röst.

Om läsaren nu tänker sig en vid, grönskande slätt, korsad
av en ås, beklädd med stora lummiga träd, mellan vilka
skymta fram en vit kyrka med högt torn, ett samhälle i
spridda husgrupper med röda tegeltak, så, långt i fjärran, en
ljusblått förtonande skogsrand, och så vårsol över det hela

— är det inte vackert?

Där skulle jag för första gång få höra nedre kvartilen höja
sin vemodiga röst ur alla de eländas resignerade tystnad, och
en sida okänt svenskt själsliv skulle bli mig uppenbarad!

Kanske kan det intressera läsaren att litet närmare få höra,
hur en typisk undersökning gick till. På åsen låg det lilla
samhället, där funnos handelsbodar, röda bensinpumpar,
gästgivaregård, bagerier, karamellkiosker, diverse hantverkare,
och vid en bensinpump frågade vi, var bilreparatör X. hade
sin verkstad.

— Jo, rätt upp här! Över handelsmans gård!

Alla äro vänliga och hjälpsamma ute på landsbygden
numera.

— Sen är det bara att la av till höger, så syns verkstan.

Bilen, som fick mycken gymnastik i knaggliga backar
under denna färd, vilken för dess del sträckte sig över 900 mil

— jag åkte dessutom extra med provinsialläkarna i mer
oframkomlig terräng och gjorde 1.100 mil — den suckade
och gnisslade tänder, men så kommo vi till verkstan, där en
jättelik, svettig, ljus, godmodig, blåögd karl med ett par
pojkar var i fullt arbete. Han såg oss komma, och fast han
inte låtsades märka oss, såg jag genast, att vi voro väntade
och att han var på spänn. Själen får så småningom en
otrolig vana att notera det minsta, under dessa
undersökningsresor.

Nå, jag hoppade ur och frågade:

— Herr X.?

— Joo, det ska väl vara det.

— Vi skulle få titta lite på herr X:s bostad. Herr X. har
blivit underrättad?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:34:58 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nllortsv/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free