Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja visst!
— Jag sitter här och grubblar på, om det inte är mycket
av förklaringen till de usla bostäderna och förresten till allt
elände i världen. Folket lever i ögonblicket. Så fort
kvinnorna fått på kaffepannan, har dorn glömt kylan, ångesten
för eldsvåda, sophögen, alltsammans, och när kattorna så
kommer till, blir hela livet bara dessa kattor. Vore det
annorlunda med »folket», skulle nog både arrendatorn och
professorn få veta, vad deras plikt är. Jag undrar vidare,
om kyrkoherden verkligen kände till förhållandena i denna
gård. Det förefaller antagligt, eftersom han sände mig dit.
Varför rör han då inte upp himmel och jord? Vad skulle
Kristus ha gjort? Jag måste säga, att om han vet, då förstår
jag honom inte.
— Men det gör jag! sade Hedin med oväntad skärpa.
Du vet, jag går aldrig i kyrkan, men min mor tyckte om att
göra det. Och en söndag följde jag henne i Jakobs kyrka i
Stockholm. Jag brukade följa henne till porten och skiljas
från henne där, men den söndan tänkte jag, att jag skulle
göra henne sällskap i kyrkan också, för jag visste, att hon
gärna ville det. Men du vet, när vi kom in, det var en söndag
i mitten på juli, så satt det bara en hop sorgklädda
fruntimmer här och där i bänkarna, och när prästen kom opp på
predikstolen och hukade sig ner för något slags bön, så
kikade han över kanten ner på dom, och så reser han sig,
och så säger han tre gånger å rad: Bereden Eder till Döden!
Bereden Eder till Döden! Bereden Eder till Döden! Och
gummorna eller vad det var, ja, dom sjönk ihop mer och mer,
så dom nästan försvann i bänkarna, som om han skulle ha
slagit dom i huvut med en klubba. Jag blev så förbannad,
så jag tänkte resa mig ur bänken och gå min väg. Direkt.
Dessa människor hade mist anförvanter eller sjutton vet vad,
men hade i alla fall fått gå igenom så pass, att vad dom
behövde och var ute efter, det var att bli stimulerade, få igen
livslust och sånt, och så klämmer karlen till med: Bereden
Eder till Döden! Du vet, om det inte varit så djäkligt,
alltihop, skulle jag ha skrattat, så uridiotiskt var det, men den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
