- Project Runeberg -  Lort-Sverige /
58

(1938) [MARC] [MARC] Author: Ludvig Nordström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

att gå den vägen till sist. Det är särskilt en sak, som jag
i det sammanhanget tänker på och som vi här har mycket
ont av, och det är svårigheten för kommunerna att kunna få
bostäder åt medellösa familjer. Vi, provinsialläkare, ha
självklart, på grund dels av vårt arbete och dels av vår ställning,
varken tid, kraft eller makt att lösa denna viktiga fråga, så
som den måste lösas. Alltsammans är än så länge på den
punkten ett enda kaos. Vi ska ta och köra ut till ett fall, jag
ska visa herr Nordström, så ska vi resonera om saken sen.

Här var det eld i knutarna.

Vi körde. Runt den odlade sjöbottnen och kommo till en
liten, liten stuga, långt bort i världen och alldeles invid
vägkanten men — cirka en och halv meter umler vägbanan. Där
bodde en f. d. diversearbetare, född år 1900, med hustru,
född år 1903, och två barn. Familjen hade bott där i två år.
Mannen hade lungsot och kunde inte arbeta.

Doktorn förevisade. Ett litet rum, lågt i tak, med fönster
på tre av väggarna, två dörrar på den fjärde, en till köket,
som var ungefär så stort som en koffert, och en till
förstugan, som var ungefär lika stor. Fönstren voro små och
utanförstående träd skymde mycket riktigt, alldeles som
doktorn sagt.

Det var bland de mest beklämmande hem jag varit i. Både
man och hustru verkade otroligt hyggliga. Stilla, tystlåtna,
fåordiga, klagade ej, tego mest. Och så två små ungar. En
liten pys, med stora blå ögon, återigen ett av dessa underbara,
gripande barn, som jag redan sett skymta och som jag sedan
under resan skulle stöta på överallt. En ännu mindre, som
låg och sov. Pysen blev rädd för oss och gömde sig, med
tårar ljudlöst rinnande ur de stora ögonen, hos fadern, som,
präglad av sin sjukdom, satt stilla i en soffa under
gavelfönstret medan hustrun, tandlös som så stor del av världens
föregångsfolk, stod iakttagande i köksdörren. Allt var snyggt,
men en egendomlig lukt förnams.

— Titta här, herr Nordström! sade doktorn och pekade
på väggarnas tapeter närmast brädfodringen vid golvet.
Mögel! Och lyssna nu! Huset ligger under vägytan. När snön

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:34:58 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nllortsv/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free