- Project Runeberg -  Lort-Sverige /
120

(1938) [MARC] [MARC] Author: Ludvig Nordström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vid fönsterbordet en liten, liten hopsjunken tandlös
gumma i smutsig schalett, ett ansikte som en gammal bortkastad,
nerskrynklad brun påse, två små bölder i stället för ögon.
Brunsvarta fingrar som av råttor avgnagda rötter.

Lukten inne var en sammansättning av den förut beskrivna
skånska andedräkten, tillsatt med fotsvett, kolos, matos och
skarp medicin, närmast bly- eller mässingsvatten. Ett stängt,
mörkt finrum fullbordade det hela.

Jag stod fullständigt slagen. Mot detta var ju, vad jag sett
längre upp i Sverige, ingenting. Det här, det var inte Sverige!
Det var sådant snusk, sådan fattigdom, sådant elände, som
endast världens stormakter och ledande kulturstater hade
råd att hålla sig med, men som en liten fin och om sitt
anseende, sitt renommé ytterst noggrann diversehandel som
Sverige fruktade som pesten för sitt goda affärsryktes
skull.

Men här var det i alla fall.

Den förträffliga inspektrisen talade med gumman, som
lyfte en liten flaska från bordet. Jag förstod av inspektrisens
ord, att det gällde gubben, som var sjuk, men av vad
gumman sade, begrep jag icke ett ord. Och när gubben rosslade
fram någonting, förstod jag det lika litet.

Jag kunde inte stanna i denna stank, jag måste gå ut.
Strax efter kom inspektrisen. Hon förmådde uppenbarligen
inte heller. Gumman kom efter i dörren, och där
fotograferade jag henne. Man ser till och med på fotot hennes
tandlösa mun, man ser hennes lappade förkläde, hennes döda
ansikte, och man kan se lite grann skymta av husets förfall.

Jag bara tittade på inspektrisen.

— Äh, ja, det är dåligt! Det finns många såna.

Och skakade allvarligt på huvut.

Kanske ett par hundra meter från denna stinkande håla
låg slottet och bodde grevinnan.

Här hade jag en bild av societetens offerväsen, bättre hade
jag aldrig sett.

Grevinnan var en fin dam och en god människa. Hon hade
120 låtit reparera statbostaden alldeles intill så gott slottets eko-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:34:58 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nllortsv/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free