- Project Runeberg -  Lort-Sverige /
219

(1938) [MARC] [MARC] Author: Ludvig Nordström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

§ 4. Tacken!

— Och nu kan vi åka! sade doktorn, och vi åkte.

Långt bort över myrar och mossar, genom stora skogar,
förbi fallfärdiga byar och ruckliga hus i skogskanten.

— Där bor tattare! sade doktorn och pekade.

— Finns det såna här?

— Fullt! Och det berör också rasfrågan på landsbygden.
Vi försöker, så gott vi kan, att domesticera dem.

Vi svängde in på vad som närmast var en skogsstig,
slingrande, gul av lös sand, med trösklar av trädrötter, bilen -—
det var doktorns, radiobilen skulle aldrig ha kommit fram
här — gungade, vaggade, hoppade, studsade, fräste,
morrade, spottade, gnällde och skrek, och äntligen syntes till höger
en ljusning i skogen, en kulle i en glänta, på kullen en grå,
förfallen stuga, ett par lika grå uthus och nedanför en myr.

Det hördes ett ljud. Det lät som ett sjukt barns jämmer.
Det var en ensam ko i ett kolsvart uthus — ladugården.

Vi gingo upp till stugan.

— Vem är det nu, som bor här? frågade jag.

— Skogstorparen Elof Nilsson.

— Skogstorpare under?

— Hins och Blockbergs Förnyade Trävaru Aktiebolag i
Göteborg.

Vi kommo in i ett kök. Det hade golv, tak, väggar, en spis
i ett hörn, ett bord vid fönstret, knappt mera. Verkade brunt
som av rök, liksom en kolkoja. Innanför: ett stort, naket
rum, med öppen spis som enda värmeanordning. Några
bäddar. Doktorn kunde inte stå rak. Fönsterglaset var grönt.

I köket hade två de mest förtjusande små ungar mött oss
med stora ögon.

— Ja, men hur bleka! sade doktorn sedan. Ansiktena var
ju alldeles genomskinliga.

Inne i rummet i en utdragssoffa låg barnet numro tre. I
feber. Doktorn dit som ett skott, tog pulsen, smekte den lille
feberhete stackarn över panna och kinder, gav modern
för-hållningsorder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:34:58 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nllortsv/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free