- Project Runeberg -  Lort-Sverige /
220

(1938) [MARC] [MARC] Author: Ludvig Nordström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Modern! En mager, utmärglad, som det föreföll, 60 års
människa, talande med låg, knappt hörbar röst, med ögonen
klarblå men bleka som en vinterhimmel, nästan vita, med en
blick som avlägsna, oändligt avlägsna cirrusmoln i denna
himmel, med linjer som skurna av kniv kring mun och ögon.

Vi gingo runt huset. Doktorn tog upp sin pennkniv och
stack in stora bladet i väggen till skaftet, överallt. Ingen
grund. Hustrun bara såg på oss.

— Kan doktorn skriva? mumlade, nästan viskade hon.

— Jag har skrivit! svarade han. Men nu ska jag ta i på
allvar. Var är brunnen?

Hon pekade ner mot myren. Därnere vid stranden låg
brunnen. En grop. Men vattnet var klart.

— Vad kan avståndet vara? Minst 100 meter. Herr
Nordström ser platsen och fattar, vad dessa 100 meter betyder i
snöstorm eller hällregn eller vinterkyla. Här får hon mest
sitta ensam, mannen är borta på arbete. Man tror, att dylikt
bara förekommer i Norrland. Detta är Västergötland.

Och jag tänkte:

— Det är städernas och industrins tack, för att dom får
det bästa.

Och frågade doktorn, som åter gick upp till stugan för
att ge några sista order:

— Hur gammal kan modern vara?

— Jag vet inte exakt. Jag ska fråga.

När han kom tillbaka, sade han:

— 27 år! Jag tror, det säger allt.

§ 5. Helvetet.

Hedin och jag fortsatte till Skara för att ta nattkvarter.
När vi åkt en stund, började det mulna, och, innan vi visste
ordet av, voro vi omvärvda av natt och av ett det häftigaste
oväder, snön piskade mot vindrutan; vägen, skogen på båda
sidor, allt var inom ett ögonblick vitt. Att inte säga svart.
Då tänkte jag på modern och de tre ungarna.

220 Så lättade det. Skogen glesnade, bygden trädde fram. Men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:46:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nllortsv/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free