Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag hade inte ens gjort någon verklig insats. Inte för att
jag hållit mig undan. Varit någon Drückeberger. Jag
gick nästan som kurir till Tyskland våren 1944. Fast
nära skjuter ingen hare och nästan räknas inte. På
distriktets gökotta när vi cyklat ut till Fittja och slagit upp
våra tält i sluttningen över vattnet redan på lördag
eftermiddag för att vara där i tid att uppleva gryningen
hade vi spelat volleyboll på kvällen efter den politiska
diskussionen och sedan suttit och sjungit på natten. På
söndagen slöade och sov vi till dess vi cyklade hem.
Men på måndagen hade Hasse tagit med mig till
sjömansklubben. De hade låtit meddela att de ville tala
med honom och han borde ta med sig någon jämnårig
som var pålitlig. Hasse var från Kungsholmsklubben.
Han var född i Moskva egentligen. Hans föräldrar
hade arbetat där på tjugotalet. Hans far var
partikassör. Vi var inte bara kamrater, vi var goda vänner. Stod
varandra nära. Delade bostad då och då.
Man sade att det var ett viktigt uppdrag. Men vi
borde tänka igenom det ordentligt för det var farligt
också. Och vi borde inte tala med någon om det.
– Gestapo har långa öron och många informatörer
här i Sverige.
Att det var så visste jag. Gunnar hade varnat mig för
det också ända sedan han kom tillbaka från Amerika
1942. Han skulle tala med mig på allvar om det igen
sedan i juni 1944 när tysken skulle komma. Man borde
aldrig tala högt eller i telefon om annat än det som det
inte gjorde något om polis och tyskar och sådana
kunde få höra.
– Som man säger i Berlin: Der Feind hört mit!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
