- Project Runeberg -  När morgondagarna sjöng : från glömda år /
219

(1994) Author: Jan Myrdal
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vänner och bekanta på sina middagar och det gör mig
så ont. Du är ju en rar pojke innerst inne.

Jag hade druckit ur min äggtoddy. Hon tog glaset
och gick. Efter en stund kom hon tillbaka med en
flaska konjak och två rena dricksglas. Hon stängde
dörren.

– Det är onödigt att de andra hör.

Hon hällde upp åt oss. Sedan sade hon:

– Själv har jag haft det så djävligt – för att använda ett
ord du alltför gärna begagnar – de senaste
månaderna. Jag slits sönder inombords.

Det hade ju blivit slut för henne innan hon följde
familjen till Genève och nu hade det gått slut igen.
Denna gång med en turkisk student som var tolv år
yngre. Jag förstod inte varför det skulle gå så. Karin var
snygg för sin ålder och klok och kunnig och kunde
vara festlig när hon ville. En kvinna som karlar borde
vara glada över att få och därför anstränga sig att hålla
fast i men det gick alltid illa.

– Det är så svårt, sade hon. Jag ligger och grinar om
nätterna och biter ihop tänderna i sömnen så hårt att
jag måste ha bitskydd för att inte spräcka plomberna.
På dagarna måste jag sedan inför Alva och Gunnar och
alla se ut som om allting är som vanligt. Vara duktig. Se
till att hela etablissementet flyter. Ordna luncher och
middagar för ministrar och ambassadörer och
politiker av alla de slag och samtidigt se till att småungarna
klarar sig. Och hela tiden blöda inombords, bara
blöda ur stora sår. Som om det var knivar som skar sönder
mig. Jag måste tala med någon om det. Jag vet att du
förstår. Du har heller inte haft det så lätt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:47:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nmds/0215.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free