Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och jag kanske skulle förlora möjligheten att gå i skola.
Men se på dig!
Att jag sade att jag skulle skriva var moral insanity då
det ledde mig till att upphöra gå i skolan.
– Det inser du väl att du aldrig kommer att duga till.
Du som inte ens kan stava och skriva läsligt! Du är
psykopat bara.
Sten och jag hade tagit mer pilsner.
– Du vet Sten, sade jag, Gunnar är dock trots allt
egentligen en Pontifex! Man får inte glömma att Butler
inte enbart ser det usla hos pontifexarna. Jag eller du
eller Svenolov eller någon av oss finns helt enkelt inte
till i hans universum. Bör inte få finnas! Vi är
psykopater alla! Och från det att Per Albin bad honom ingripa
för att få tyst på mig när jag skrev att det var skandal att
en sådan quislingfigur som Allan Vougt satt i
regeringen är Gunnar dessutom övertygad om att jag är skadlig
för regeringen, skadlig för partiet, skadlig för landet.
Han lider av detta och han och Alva talar på varje fin
middag med sina fina vänner om denna sin olycka med
sonen Jan. Inte undra på att Tor Bonnier när han
refuserade Pubertet skrev att för mina föräldrars skull
borde varje anständigt förlag avhålla sig från att ge ut mig.
Sten tvivlade naturligtvis inte på att jag skulle skriva.
Jag skrev ju. Ingen i gänget tvivlade. Inte Sten, inte
Dag, inte Svenolov, inte Lars, inte Jon, ingen. Inte
heller tvivlade man i ungdomsförbundet. Tore och Ingvar
och Åke och Urban och Nils och alla kunde skälla på
mig för ett eller annat men de hade hela tiden varit
lika bergfast övertygade om att jag skulle skriva. Och
alla flickorna jag känt; Maj-Britt och Dagny och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
