Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.
Nu kom tårarna och plötsligt förstod jag vem jag
längtade efter. Det var ju Birgitta. Hon den vackra med den
lugna klara blicken och de varma händerna. Hon som
alltid förstått mig och alltid förlåtit mig vad jag än sade
och gjorde. Att jag inte insett det tidigare! Det var ju
Birgitta som var min.
Jag tog mig nedför trapporna i mörkret och inne i
Gunnars arbetsrum tog jag telefonen. Jag beställde
samtal till Stockholm. Personligt. När Birgitta svarade
talade jag en halv timme med henne.
Jag förklarade henne min kärlek. Sade att vi måste
äntligen finna varandra. Vi var ju egentligen varandras
sedan så många år. Talade om Italien. Till Italien skulle
hon och jag. Konsten. Luften. Människorna och
kärleken. Redan i morgon måste hon resa. Till slut sade
hon:
– Ja, Jan. Jag kommer.
Jag blev så lycklig. Då var den första flaskan slut och
jag hade börjat på nästa.
<poem>
Hon är rank som Hajsnas granar
och som vågorna är hennes gång.
Hennes bröst har bäckens oro,
alla skumma skogars dunkel
skälver vekt i hennes sång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
