- Project Runeberg -  Nordisk mythologi. Gullveig eller Hjalmters och Ölvers saga /
13

(1887) [MARC] Translator: Fredrik Sander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Litet derefter trädde männen in i fästet. Hjalmter var då så vred,
att han icke ville tala vid någon. Ölver gick då till honom och
bad honom icke vara så vred; och lärer din styfmoder hafva detta
vållat, tillade han. Hjalmter sade detta sant vara.

9.



Fosterbröderna komma till en okänd jätte i en bergshåla.
Jätteflickan Skinnhufva.


En dag ville Hjalmter rida till skogs och Ölver med honom;
och som de ströfvade i skogen, sågo de en stor och vän hind och
redo efter henne, men hon skyndade undan. De lupo, till dess de
sprängde begge sina hästar. Då hastade de båda efter djuret,
voro mycket trötta och kastade af sig kläderna, utom skjorta och
linnebrokor. Derefter stack opp längst norrut ett digert moln med
regn och snöslask; det utbredde sig helt och hållet till nattmörker,
vållande derpå mycken frost med köld och oväder. De voro då
komna å en fjällsluttning. Ölver mälte: det tyckes mig vara kallt,
fosterbroder. Hjalmter bad honom icke i sitt tal förråda någon
ängslan. Det var då långt lidet å natten. Litet derefter aftog
ovädret, och de voro då komna till en stor bergskrefva. Ölver
mälte: jag är mycket medtagen. Hjalmter sade: här månde vi
söka oss skydd. De gingo in under hälleberget och sågo en stor
jätte sitta vid en glödeld. Vid elden satt en lefvande varelse och
klådde jätten med en kam, men han höll deremot fram sitt hufvud
och brummade oaflåtet. Han mälte: Skinnhufva, spring ut och
se dig noga omkring, gå efter mina ord och utforska, om du
ser till några nykomlingar, ty omsider tyckas mig de två män
anlända, som syster min lofvade mig skulle komma i qväll; men
nu vill jag snart komma i stillhet och börjar blifva ganska
qvällsömnig. Hon lopp ut, fick så se fosterbröderna, bredde ut sina
händer öfver dem och bjöd dem förvandlas till tvenne tuppar
(fogelhanar) samt flyga upp i berggrottan. Litet senare for hon sjelf in.
Jätten tog till orda: såg du något till nykomlingar, min fostra? —
sade han. Långt derifrån, svarade hon. Derefter lade han sig ned
och snarkade högt. Skinnhufva talte till tupparna: blifven I nu
åter till män! Det skedde så. Hjalmter mälte: dig ega vi att
tacka och löna för lifvets gåfva! Hvad vill du nu taga dig före?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:45:57 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nmgullveig/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free