- Project Runeberg -  Nordisk mythologi. Gullveig eller Hjalmters och Ölvers saga /
173

(1887) [MARC] Translator: Fredrik Sander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ledes de, som begge voro unga, borde ega hvarandra. Detta möte
slutade så, att Hjalmter-Od slog henne på näsan, så att den sprang
i blod. Derpå sade hon, att de skulle »träffas en annan gång».
Hjalmter, som var mycket vred, svarade, att de nog icke skulle
komma att glädjas öfver ett nytt möte. Luda försvann.

9. Scenförändring. Nya synvillor. Skådeplatsen förlägges till
Jättenhem.

Hjalmter och ölver redo en dag till skogs och jagade en hind,
sprängde sina hästar, kastade af sig öfverklädema och skyndade
till fots att följa det flyende djuret, men råkade ut för nattmörker,
oväder och köld. De fröso och sökte skydd under ett berg, der de
märkte en grotta eller håla, som de icke kunde uppnå. I denna
håla bodde en jätte med sin syster och fostra. Jag kan upplysa,
att han var Mimers tredje son Hafle och hans syster kallas här
Skinnhufva, en omskrifning för Heidrun, den förre analog (ej
identisk) med vanajätten Gymer, som lefver opp i sin son Bele, den
senare eller Skinnhufva, ett dubbelväsende, som sist och genom
föregående prototyper är fixeradt i Gerd. Sagan ger oss längre
fram förklaring härpå.

Nu må sägas, att jätten i hålan satt vid en koleld och räckte
fram hufvudet, medan Skinnhufva klådde honom i håret med en
kam. Han vädrade »nyländingar* och skickade ut systern att se
efter. Hon fann då Hjalmter och ölver och förvandlade dem till
fogelhanar (hanar, tuppar, jfr hos Saxo namnet Hanunda för Gerd).
Hon återvände till hålan och sade sig intet nytt hafva märkt.
Jätten lade sig och insomnade. Tupparne flögo nu in i hålan, och
Skinnhufva återgaf dem deras mannaskepnader. När Hjalmter
tackade henne för sin och ölvers räddning, frågade hon hvad han
nu ville göra. Han ville dräpa den onde jätten. Hon var icke sen
att hjelpa till härvid och sade, att jätten kunde dräpas blott med
det svärd, som hängde öfver hans säng, alldeles som det svärd,
hvilket hängde öfver Fengs (Gymers) säng och som Amlet tog för
att dermed dräpa sin styffader.

Hjalmter ihjälstack jätten, som döende talte: »svek du mig nu,
Skinnhufva?» Han tog jättens svärd, men Skinnhufva sade, att
det skulle tillhöra ölver, ty Hjalmter hade att förvärfva sig ett
annat svärd. Hon gaf dem dessutom dyrgripar och bad dem åkalla
sig i nöd. De voro glada häröfver och foro hem,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:45:57 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nmgullveig/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free