Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men qvicknade vid, när man bestänkte henne med droppar af vin.
Härefter uppkom god vind, och man seglade sommaren om.
21. Vi nalkas mot sagans slut och till gåtornas upplösning;
från luftrymdens och jordens rike öfvergå vi till det underjordiska
Jättenhem för att besöka Odáinsákr eller Glansfälten. Om hösten
kommo de till ett stort land med härliga borgar, vackra åkrar och
fagra skogar med allahanda slags djur och foglar. Hord sade sig
icke veta hvad det var för ett rike, men ville att de skulle gå i
land, ehuru Hjalmter var emot det. Hord fick råda. De gingo
upp på land för att undersöka och lära känna trakten.
Första dagen om qvällen kommo de till ett vackert hus,
för-sedt med säng, kost och dryck. De lade sig att sofva der. Hord
sof längre än de andra, och man tyckte, att han kunde få sofva
ut. Men när Hjalmter ville väcka honom, föll han tillhaka på
bädden och var död. Ölvers ord vid detta tillfälle. Hjalmters
sångl
Man skulle nu bära den döde med sig. ölver valde att bära
räfskinnsskruden och klubban, men Hjalmter tog liket. När man
så aftog trälen Hord hans skinnhölje, fanns han vara underklädd
i en fin, röd skarlakanskjortel, silfverbälte om lifvet och gullband
om ännet.
Andra dagen kommo de till ett annat hus och funno der god
hvila. Nu ville ölver ej längre bära skinnskruden eller klubban,
men Hjalmter tog äfven dem.
Tredje dagen kommo de till ett tredje hus, och Hord nedlades
å sängstället. Allt hittills hade Hjalmter vakat, men föll nu mot
daggryningen i en slummer. När han om morgonen vaknade, var
Hord borta. Han vardt illa till mods och sade sig ej skola känna
någon glädje förr än han återfunne Hord.
De gingo vidare och kommo till ett härligt fält, der man såg
en den präktigaste borg, skimrande af ädla stenar. De trädde in
i borgsalen och fram för dess konung, ölver helsade honom, men
Hjalmter teg. Emellertid blefvo de väl eraottagna och undfägnade,
men Hjalmter hvarken åt eller drack; ömsom var han blek, ömsom
blodröd. In trädde under klingande spel trettio fagra ungmör, men
fagrast två, och af dem den ena mest. Sånger vexlades. Hjalmter
stirrade på konungen; slutligen igenkände han i honom sin vän
Hord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
