- Project Runeberg -  Nordisk mythologi. Gullveig eller Hjalmters och Ölvers saga /
245

(1887) [MARC] Translator: Fredrik Sander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.



38.

Ensam jng visste,
hur i alla lcder
smärtor hos mig svullo;
mig, som Bkalf,

IIcls möar bjödo
hem att komma hvarje qväll.

39.

Solen såg jag,
sanna dagsstjernan,
sjunka i brusande böljors djup;
men Ilels grind
hörde jag å annan led
doft å gångjernen gnissla.

40.

Solen såg jag
signad med blodstafvar,
mycket var jag då från verlden vänd;
mäktig hon tycktes mig
i många stycken

af det, som först och af forno var.

41.

Solen såg jag,
så hon syntes mig,
som såge jag Herren Clud, den höge;
och sista gången
jag sänkte mitt hufvnd
för henne här i det timligas hem.

42.

Solen såg jag,
så hon strålade,

att jag tyckte mig intet vidare veta;
men Gylfes strömmar
stönade å auuan led,
blandade mycket med blod.

43.

Solen såg jag

— ined sorg och skräck i hågen —
till skick och åsyn skälfvande;

förty var hjertat mitt
än myckel mer
i bröstet sargadt sönder.

44.

Solen såg jag
sällan dystrare,

mycket var jag då från verlden vänd;
lungan min
var till trä’s aktad
och kallnadt allt milt yttre.

45.

Solen såg jag
sedan aldrig
efter denna dystra dag;

ty fjällens vatten slötos
samman öfver mig,
och jag vände mig om, från qvalen

kallad.

46.

Vana8tjernan Hög
rc’n, då jag född vardt,
bort från mitt bröst:
högt hon flög
och fann ej något fäste,
att hon hvila måtte vinna.

47.

Längre än alla
var deu enda natten,
när jag låg å stråbädd stelnad;
då sannades
hvad Hud sade,
att mensknn är mullens son.

48.

Det vete och döme
den verkande Guden,
som jord och himmel gjort,
hur enslige mångo
afgå med döden,

ändock do från skyldemän skiljas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:45:57 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nmgullveig/0249.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free