Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Klæbo (1839–1874) - Til Aasmudn Olavson Vinje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533
Aasmund stod i skulen, talad med dei smaa,
barna-kjærleik spaa ’n strøymde*.
Ned paa strandi, der som havsens brim gjekk paa,
sat kan tankafull og drøymde.
Attmed haugen, murad paa den djupe grav,
kviskrad fugiarne, kvat arv »dei gamle<- gav.
Det var væne laat;
men det bar i graat:
»Beste gullet folket gjøymde«.
Yver »sky og skodd« no hadde soli vald,
songen skein som ljos i lidom.
Og han helsad blid paa folket sitt som skald,
slik ein kar som fyrr i tidom.
Allt som galet var hjaa landslyd, «prest og fut«,
allt »det flirande* han jagad ende ut,
»las so fadervaar«.
greet si salte tåar,
nåar me skokst paa ymse sidom.
Tonarne, du løyste, hev ein vokster fin,
Norig yngjest yver eimen.
Aldri kann du eldast, du med songen din;
han ber blom i svarte sveimen.
Sjåa no gamle viner her i rundan ring,
folket ber deg takk no heile landet kring.
Av din «ungdoms eids
glimar det i kveld
kransar inn i denne heimen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
