Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
fö t
mel och vatten ligga sammangjutna åt alla håll. Snart
tröttna vingarna, sn^rt tumlar kroppen hejdlöst i vattnet och
föres som ett flarn på det gungande skummet. Säkerligen
en dagslända, hvars lif var tillmätt en dags varaktighet.
Hafvet med sitt svall blir till en hvälfvande likkista, som
bara väntar på nya kroppar, bara väntar att åter en och
vidare flera skola sluta sitt dagsländelif och störta ned från
höjderna för att gömmas och glömmas. Utför en afsats strax
intill kastar en nyss upprunnen bäck droppstänk, som klin-
gande springa sönder mot den hårda stenen — det låter som
klockringningen vid en katolsk offerfest — — nu orka
vingarna ej längre, sländan faller på dallrande segel ned mot
grafven i djupet —
Just hunnen till detta bedröfliga moment i min fjäll-
fantasi rycker jag till som träffad af en elektrisk gnista då
en solstråle glindrar mig rätt i ögonen. Jag rätar ut den
trötta, frusna kroppen och lagar mig i ordning att anträda
återfärden. Snart lyser solen upp hela landskapet, molnen
vandra bort som skuggor efter klippväggarna och under
nyvaknad fågelsång flödar solljuset fram ur klara, höghvälfda
himmelen. Naturen hade haft en stygg drömfantasi också den.
Utför de hala, skarpa stenarna börja vi nedstigandet på
norra sidan af fjället. Och så vandra vi en annan väg,
förbi Akäslompolo, tillbaka till Luosojärvi. Men under fär-
den öfver träsket draga vi upp en präktig gädda till mid-
dagen. Bondhustrun — värdinnan eller husbondvärdinnan
(f. taloon emäntä) som hon kallas af de svenskspråkige —
söker att läsa i våra ögon hvad vi väl kunna önska utöfver
potatis och mjölk samt springer beskäftig omkring med sina
brokiga träskålar, en smula nervös af att hennes sistfödde
skriker i sin vagga af kohud, hängande ner från sparrarne
i taket.
När vi blicka ut genom fönstret, se vi fjället ligga där
stolt och majestätiskt som förr. Det lär nog få vänta på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>