Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
I j:
H K 1
186
gumma hem igen till nybygget, där barnen mottogo dem med
skratt och gamman. Aldrig hade dessa sett mor sin så stor-
artadt löjlig som nu med en gåsunge under hvardera armen.
På gårdsplanens torra sandbackar, där rajgräs och gröe
kämpade för att vidmakthålla lifvet, lågo gåsungarna och
gassade sig i förmiddagssolen. Undrande och förtjusta be-
traktade barnen dem för väl tusende gången, följde nyfiket
halsarnas mjuka böjning, då fåglarna plockade sig under
vingarna — ja, de kunde ju till och med noppa sig under
fötternas simhud. De voro för trefliga, de gåsungarna! Ibland
kliade de sig i hufvudet med fötterna, ibland sprungo de
snattrande och med framräckta halsar efter gårdsfolket, ibland
plaskade de i vattenhon och flaxade med vingarna för att
torka fjädrar och dun, ibland drucko de ur mjölkskålen och
sväljde med uppräta halsar. Men som oftast lågo de stilla
på backen under vårdtallen med »dödslöjan», blinkhinnan,
nedfälld öfver ögongloberna, lågo stilla och funderade och
ryckte yrvakna till vid annalkande steg; eller också sträckte
de halsen bakut, förde hufvudet in under vingen, somnade
och drömde om myren, där gåsfolket bodde, där gräset fro-
dades och kyligt vatten glindrade mellan tufvorna.
När solen gick ner i violetta västermoln och hela kvälls-
himmeln flammade med breda, rödglödande strålknippen, då
lågo gåsungarne stilla och stirrade rent andäktigt bort mot
det trolska skenet.
Det blef höst, nattfrosten rimmade fura och gran med
sitt fina puder. Ute på myren, där gåsungarna kommit till
världen och plaskat i dygnslångt solskimmer, drefvo nu dvärg-
björkarnas lädergula blad undan kalla höstbrisen fram öfver
vattengölarnas isytor, där hvitmossan stod infrusen som bu-
ketter af fjällets luddiga edelweiss. Träden vid myrhafvets
stränder hade stelnat till och domnat af, lifvet vandrade stilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
