Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Daniel Amadeus Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
Per Daniel Amadeus Atterbom.
Om ock min fästnings vallar, der
isbergstornen stå,
Dem släppte in i borgen, hvad hjelpte det
ändå?
Af blåhvit glansk-is hvälfda, på stolpar af
granit,
Jag mina salar murat, ej utan konst och flit;
Men friska luften spelar i rummen öfverallt.
Kring mig och mina svenner: det kallar
menskan kallt.
När norrskens-dagern blickar på fönsternas
kristall,
Vi leka krig derinom, vi leka hjeltars fall;
Och när vi slå med svärden på sköldar af
magnet,
Ett ljud går genom verlden, det ingen
tyda vet.
Hvem skulle i min boning då trifvas, utom
vi? —
Grann är min trägård: ätbart finns
ingenting deri.
Af snö ju hvarje blomster, af bernsten
frukten är,
Af malm de blanka träden, dem gripar
vakta der.
Du gillar alltså, Moder! helt visst mitt
företag:
Jag mot en mensko-skara har åter skipat lag.
I en af mina portar de hjeltar frösö fast;
Likt fångna möss de qvidde, allt under
skeppets rast.
Jag såg det usla fartyg: det stod bland
isfjäll klämdt,
Och qvickt min hofnarr, björnen, med kräken
dref sitt skämt.
Jag lät de fikna sjömän få tömma ut sitt
mod,
Tills svält och kyla svalkat den alltför heta
blod.
Då steg jag upp på vallen, och röt: med
dån och knall
Flög hvarje torn tillsides, och fri var
böljan all;
Ej hvar och en till kusten kom hem med
arm och fot;
Men nog gick resan hurtigt, och nog fick
soten bot.
Anemotis.
Hvad du är hård och skarp! — Har jag
ej sagt dig,
Att något mera mildhet icke skadar?
Man bör ej vara rättvis blott, men
älskvärd.
Nordan skakar på hufvudet, och vänder sig mot elden,
med ryggen åt gumman.
Jag vet väl, att min varning du försmår;
Men sanningen, den säger jag ändå! —
Hanen gal andra gången. Synkretsen börjar ljusna i öster.
Det andra ropet! — Har du, Östan, ej
Ett mera glädtigt budskap, än de bägge:
Så sitt helt stilla på din bänk, och tig!
Östan.
Nej, min Moder, låt mig tala! Glada
tidender jag bär:
Genom Iran sist, från Ganges, till ditt hem
jag kommen är.
En Nabobs palats på vägen hvälfde jag
med hån omkull;
Nu hans trälar dela rofvet; röfvarn stoppa
de i mull.
Men vid Schiras, just som solen sänkte sig
i Zenderud,
Höll jag opp med snabba ridten, steg till
jord i ambraskrud.
Än är Persien mig kärest af all land på
jordens ring;
Hela dagar i dess parker tumlar jag min
schäck omkring.
Hvar ban sätter lätta hofven, hvar med nåd
min vinge rörs,
Balsam doftar, naphta glimmar, sångens
muntra täfiing hörs:
Liksom bi kring mandelträdet, lydiga sin
drottnings ord,
Honingsljufva visor svärma kring den
rosen-höljda jord.
Skymning, Nattens härold, redan hennes tjäll
på skull ran bar;
I jasminens silfverskålar nyss min qvällsvard
tillredd var;
Smekt af solens afskedskyssar, het af lust
och blygsam harm,
Skälfde drufvans purpurknopp på
marmor-klippans hvälfda barm.
Daggens rörliga juveler krönte
myrten-skogens hår;
Jorden, lik ett lyckligt öga, glänste af en
glädjetår;
Såg sig om i mörkblå rymden, till de gyllne
systrar opp.
Som vid kärleks-stjernans harpa ordna sina
dansars lopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
