Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Daniel Amadeus Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
Per Daniel Amadeus Atterbom.
Jägarn tog bössan, i mynningen såg;
I en blink från dess brädd
Lydde en kula hans håg.
Nu till sin mö, i den grönskande skog,
Sönk han mot blodiga barmen, och log:
»Var ej så blek! se, vår lott är ju söt:
Hårda bädd! hulda bädd!
Huru ljufligt att dö i ditt sköt!«
G- å t a.
(Cr „Lycksalighetens Ö".)
Felicia.
Ett vatten rikt i perlor väller:
Ur jorden ej dess ådror gå,
Från himlens moln det gjuts ej heller,
Det bittert är, och sött ändå.
Dess flod, hvars ursprung mörkren skydda,
Så mild, som genomskinlig är;
Till högsta slott, till lägsta hydda
Den lika dyrbar läskning bär.
Och har du sett dess källor stråla
Emellan dunkla bräddars par,
Med speglar, som på bottnen måla
En dager, mer än solens klar?
Har allt det ljus, som de förvara,
Jemväll för dig i droppar blänkt,
Så säg: hur vill du helst besvara
Den helsning de ditt hjerta skänkt?
A s t o 1 f.
Det vattnet vi ju tårar kalla:
I helig natt dess ådra göms;
Hur bittert ock dess vågor svalla,
Känns sötman dock, ju mer det töms.
Det flyr då ur de tvillingsbrunnar,
Der himlen ler på djupets grund,
Ocb ur två stjernor oss förkunnar
Det högsta själarnes förbund.
Och när ej ord, ej toner stamma
Den vällust fram, som »kärlek« näras,
I tårar glittrar då hans flamma
Tilldess hans ljudspel åter stäms.
När älskarns mun dem törstigt söker
På ögonlock, som fällt dem nyss,
Då vet han, hvar han ljufvast öker
Den eld, som gnistrar i hans kyss.
Astolfsqvädet.
(Ur „Lycksalighetens Ö".)
Och dvärgarne hamra så flitigt i fjäll;
Blåser kallt, kallt nordan öfver skog —
Och natten står mörk öfver Östrabo-häll.
Men klockorna ringa för vår drottning!
Der smids, dag och natt, allt hvad smidas kan ;
Der smider i berget mång bortröfvad man.
Der smids på en krona, som Runqvinnan får,
Se’n sätter hon den på sitt utslagna hår.
Och högt ropar falk, och gällt skäller hund;
Kong Astolf, han jagar vid midnattsstund.
Och ulfvarne tjuta, och ugglorna glo,
Gullsporrarne klinga på stenbunden mo.
»Kong Astolf! Kong Astolf! vänd om till
din borg;
Den natten kan göra dig mången en sorg.
Kong Astolf! Kong Astolf! rid hemåt igen,
Der väntar din lilja sin endaste vän.«
Kong Astolf, han fattar sitt horn och sitt spjut:
»När tog väl slik jagt innan gryningen slut?«
Så rider han sig dit ban ej varit förr,
Han rider till Runqvinnans gyllene dorr.
Det skiner derur som en sol öfver hed,
Runqvinnan står ute vid borgaled.
I kalk af demant bär hon klaraste mjöd,
Och niger belt djupt under gullkronan röd.
Det lyser af ögon, det lyser af hand,
Den fagraste mö står på silfversand.
Det blommar på läppar, det blommar på kind ;
Det hviskar en röst, som en sommerqvälls vind :
»Väll mött, konung Astolf! sitt af och stig in;
Den fagraste mö vill bli kärestan din!
Väll mött, konung Astolf! träd in i min sal;
Min dryck skall dig värma, ty natten är sval!«
Han drack ur den kalken vid Runqvinnans sång,
Den första, den andra, den tredje gång.
Den första han drack, tog ban tärnan i hand ;
Då glömde han bort både rike och land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
