Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Daniel Amadeus Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35 Per Daniel Amadeus Atterbom.
Den andra han drack, tog han tärnan i famn;
Då glömde han bort både Gud och Guds namn.
Den tredje han drack, gick i berget han in;
Då glömde han bort hvita liljan sin.
Nu står han i bergsal af ädelsten:
Liten Svanhvit, hon hvilar i mull sina ben.
Nu leker ban harpa vid Runqvinnans bord:
Liten Svanhvit, hon suckar så tungt upp ur jord.
Nu går han på gullgolf, men ej utan knot;
Blåser kallt, kallt nordan öfver skog —
Liten Svanhvit. hon gråter inunder hans fot.
Men klockorna ringa för vor drottning!
Lilas Yårvisa.
(Ur „Fågel Blå".)
När morgonens stråle på rutorna faller,
Som lärka jag vaknar, när lärkan jag hör;
Jag flyr genom fönster, jag flyr genom galler,
Jag flyger till Våren, som står utanför.
I natt kom, helt tyst, han från himlen tillbaka,
Der åter, på englabesök, han var gäst;
Han hviskar till Jorden: »Förlåt mig, min
maka!
Du väntat; men nu är jag här, till vårfest.«
Och upp ur sin blund spritter rodnande bruden,
Och sveper i ljusgröna täcket sig tätt;
Han småler, och hämtar den smyckade skruden,
Och lofvar se bort, tills den sköna sig klädt.
Hon frågar: »Nå väll! hvilka smycken
består du?
Syren till mitt hår, och narciss till min
barm ?« —
Han svarar: »Ja visst! efter andra ej trår du ;
Men fagrast dig pryder, att själen är varm.«
Då spelar bland lofven den lyckliga flamman
Af ljuset, af lifvet, i söder, i nord ;
Och alla små fåglar, de stafva tillsamman
På kärlekens bön, på onämneligt ord.
Men spörjs han: hvad vill all den leken
betyda?
Då svarar han tvärt: "Gör ej tiden mig
lång !
Min pligt är att älska; min fröjd är att lyda;
Min tanka är blomma; min lära är sång.«
Rosen.
(1811.)
(Hr „Blommorna".)
Den lefvanda fullhetens yppiga prakt,
Den eldiga kyssens berusande makt,
Sötman af lifvets festliga dag, —
Skänkte mig hulda Nornors behag.
Spinnande årens ändlösa garn,
Smycka de vårens skönaste barn:
Kinder af purpur! mun af korall!
Perlor om halsen af daggens kristall!
Bestrålar ej skarlakans-slöjan min barm?
Omlindar ej klara rubinen min arm?
Af grönskande sammet min lifklädnad är,
Och skor af smaragd jag på fötterna bär.
En Näktergal plågar mig, tidigt och sent,
Med sånger, der Himlen blott vet, hvad
han ment!
Hans svärmiska längtan mitt bröst ej forstår,
Och blindt är mitt öga för sångarens tår.
Men kommer min Fjäril, så grann som till dans,
Då sänker min törn-vakt båd’ sabel och lans;
På solstrålen rider han in i min borg,
Och aldrig gör Rosa den riddaren sorg.
I ensliga hvalfvet af bok och af lind,
Han kysser skön jungfrun på glödande kind,
Den rodnar, lik jorden, af vällustens vin,
Vid brudqvälls-musiken från surrande bin.
Jag vet, att den flygtige lemnar mig snart:
Som vattnets och ilens, är kärlekens fart!
Men tröttsam på längd är en enformig vän,
Och fagrare lockar min fägring igen.
Gemensamt, som solens, är skönhetens sken:
En dåre blott vill henne njuta allen!
Bland stjernornas andar så friast, som störst,
Oändligt hon stillar det ändligas törst.
Ett hjerta blott slår i det eviga Allt!
En lag blott jag lyder: hvad detta befallt!
I tusende skepnader klappar dess blod,
Och alla sig läska ur varandets flod.
Så delar jag med mig, till tidens fördrif,
Den flödande strömmen af tjusande lif;
Hvad mer, om der skummar förgängelsens våg,
Blott rhythm är i störtande timmarnas tåg?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
