Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Gustaf Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
Erik Gustaf Geijer.
fortjener den Månd Roes end Dadel, der har moralsk Mod til at afkaste de
gamle Meninger, naar hans Tænkning viser ham deres Fejlagtighed; «det skader
ikke, om jeg er affaldet fra mig selv, naar det kun viser sig at være skeet med
Grund«, sagde han ved den Lejlighed og lod Døgnet larme omkring sig uden
at ændse dets Skrig. »Jeg er og har altid været en Søgende«, siger han et andet
Sted, »jeg har ikke havt Sandheden, men jeg har søgt den«. Med Rette kunde
han bruge disse Ord om sig selv, thi lige fra hans uroligt gjærende Ungdomstid
til hans Manddoms alvorlige Forskerværk har Sandheden været det Lys, som
han med Ærlighed, Mod og Alvor har søgt. Derfor er Geijers Skikkelse
Skikkelsen af en Månd uden Piet eller Lyde, en helstøbt, kraftig Figur, hvis
mindste Yttringer udgaae fra et Centrum, urokkeligt som Nordpolen:
Personlighedens Sandhed.
Geijer døde den 24 April 1847, to Aar efter at han havde nedlagt sit
Embede som Professor i Upsala, hvor Studenterne med en sjelden Hengivenhed
hang ved ham. Med de alvorlige Toner til hans skjønne Digt »Viken tidens
flygtiga minnen« modtoge de deres elskede Lærers jordiske Levninger og bare
dem til deres sidste Hvilested.
Invigningen.
Sång i Götiska Förbundet.
Vill du veta hvem Göten var,
Du, som vår broder är vorden? —
Try ting voro för honom klar’;
Han djupt i sitt hjerta de trenne bar,
Han såg dem i himlen, på jorden.
Nordstjernan öfver hans hufvud brann,
Bland stjernor ovansklig allena:
Ej nedan om fjällen hon nånsin försvann,
Hon byter ej ställe, hon vandra ej kan,
Allt hvälfver kring henne allena.
Hvad hon är i himlen, på jorden är tro:
Den ära, som löfte ej ryggar;
Uppå den ovanskliga ensamt bero
Allt samfund, all säkerhet, välfärd och ro,
Och Göten vid henne sig tryggar.
Hans land drog ej Söderns yppiga färg:
Med svett gror blott skörden i Norden.
Han lefde bland strömmar og skogar och berg;
Men dristigt han trängde till fjällets märg:
Med jernet han öfvervann jorden.
Derföre lärde han kraft af sitt land,
Ej blott uti lemmar, men hjerta.
Bergen och skogen, dem tämde hans hand,
Hans själ klädde af alla vekliga band
Och log åt dödar och smärta.
Tro, skild från kraft, utan sjelfbestånd är;
Med kraft utan tro fins ej heder.
Blott den är man, som åt båda sig svär;
Hvad samfält de skapa, af Göten lär!
De skapa de manliga seder.
Han bygger det land, der fjällen stå grå,
Och floden ur urnan dansar,
Och rent sig hvälfver himmelens blå,
Och evigt friska luft-strömmar g-å
Öfver kullar, som granskogen kransar.
Man andas ej fängelse-luft i det land:
Man blir fri som sin himmel, som jorden,
Som böljan, som leker kring klippig strand;
Och frihet — en fackla i evig brand —
Upflammar från höjden af Norden.
Vill du då blifva hvad Göten var,
Du, som vår broder är vorden,
Låt dessa try ting för dig vara klar’!
Har du dem blott i ditt hjertas förvar,
Du ser dem i himlen, på jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
