Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Gustaf Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57 Erik Gustaf Geijer.
Manhem.
Det var en tid det bodde uti Norden
En storsint ätt, beredd för frid sora krig.
Då, ingens slaf och ingens herre vorden,
Hvar odalbonde var en man för sig.
Med svärd han röjde våld, med plogen jorden,
Med lugn för Gud och man han gick sin stig.
Sig sjelf sitt värn, han visste andra skydda,
Och kungasöner växte i hans hydda.
Till honom ej från vidt aflägsna stränder
Med skeppen flöto konstiga behof.
Ej krämarn musten sög utur hans länder,
Ej flärdens yppighet hans vinst begrof.
Men åkern plöjde han med egna händer,
Hans tillit var hans arm, hans skatt var hof.
Vår konst att njuta är, hans var umbära,
Och sjelf sig vara nog, var all hans lära.
Om han ej öfvad var att sirligt tala,
Hans handslag gälde mer än ed och skrift.
Han drog ej agg inunder löjen hala:
Hans hand bar svärd, inen ej hans tunga gift.
Han ej förstod med ord en skuld betala,
Och språka om sitt hjertas ömma drift.
Hans hat var eld, hans vänskap gick i döden,
Och med sin fosterbror ban delte öden.
Hans lärdom var ej stor. Han visste lida
Och lefva som en man. Hvad vet’ vi mer?
Vi veta huru sol och stjernor skrida —
De öfver veklingar gå upp och ner.
Vi apa åskan, kunna vapen smida,
Men ej det mod, som emot faran ler.
För lyckan krypande vi slåss om brödet;
Han upprätt stod och brottades med ödet.
Och föll han äfven — ej han hördes qvida,
Han tåligt drog hvad lag som menskan fått.
Med fåfäng suck han had ej plågan bida,
Han tiggde ej om lifvets usla lott.
Med färdigt mod att lyda och att strida,
Han böd ett stålsatt bröst mot lyckans skott.
Allt kan dess nyck förta och allt beskära,
Ej makt att lefva fri och dö med ära.
Af dessa dygder fordom Manhem nämndes,
Ty det var fosterland för manlig dygd.
Vid blotta namnet vekligheten skrämdes
Och tänkte rodnande sin egen blygd.
Här, der ur klippans hällar jernet tämdes,
Hon grundades den evigt fria bygd;
Och när åt bojan folken tyckts sig lemna,
Då kommo Nordens söner att dem hämna.
Så tänkte man i våra fäders dagar.
Du är försvunnen, tid af dygd och makt!
Hvad mer, om Tysklands lärdom oss behagar
Och Gallien kläder oss med lust och prakt
Och Indiens krydda våra rätter lagar,
Om lika många band de på oss lagt?
Hvad mer, om tusen skatter till oss hvälfva,
Och vi då ega allt och ej oss sjelfva?
Och Nordens son Europas flärd församlar,
Och känner allt, men ej att vara fri;
Af ljus ej ser, af idel visdom famlar,
Tills lust och maklighet hans herrar bli;
Och, då hans sköra lycka slutligt ramlar,
Än vekligt höjer hopplöshetens skri,
Än trotsigt vill åt ödet vördnad lära
Och talar högt om sina fäders ära!
En slaf är den, som usla lustar jaga,
Om kedjan aldrig skramlat kring hans fot.
Blott det är dygd, att handla och fördraga
Med enfald och med kraft och utan knot.
Det blott en vishet finns — att emottaga
Med lugn sin lott, oaktadt ödets hot.
Du fåfängt söker den kring vida jorden,
Om i ditt bröst den ej är nedlagd vorden.
På segerrika marker Svensken träder,
Der berg och skogar tala forntids bragd.
Han ropar dig, den sång, sora stormen qväder
Kring kämpars aska, djupt i högen lagd:
Kan du förgäta dina stora fäder
Och ibland deras skuggor stå försagd?
Steg då med deras ätt och deras seder
Ock Nordens kraft i grafvens sköte neder?
Nej, renom det, de fordna dygders tempel,
För evigheten rest på denna jord!
Är hon ej med naturens egen stämpel
Till manlighetens starka boning gjord?
Upplifvom dem, de forntida exempel
Af ära, kraft och tro uti vår Nord !
Då skola i vårt fall vi äfven hämnas,
Och Manhems namn på jorden åter nämnas.
Vikingen.
Vid femton års ålder blef stugan mig trång,
Der jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blef dagen mig lång;
Jag bytte om håg och sinn’.
Jag drömde, jag tänkte, jag vet icke hvad,
Jag kunde som förr ej mer vara glad
Uti skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
