Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Gustaf Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
Erik Gustaf Geijer.
Tyst! hörs ej som steg uppå stugans golf?
Nej, vinden blott susar — nu klockan slår
tolf —
Då sönk i hans bröst liksom iskallt stål,
Och ynglingens dag, den var vid sitt mål.
Fördömd den som sådant vålde!
Och grannarne kommo, båd’ herre och fru,
Om morgonen in. — De unga tu,
De sofvo så sött: men sömnen var lång —
Och presten och klockarn söngo sin sång:
De älskande sänktes i grafven.
Det sades, »hans hjertblod satt på hans krans«.
Jag vet ej, så sagan bland ungdomen fanns.
De gamle förtälja den, varna hvar qväll:
»Om du hemma en käraste har i ditt tjäll,
Så sök ej en annan i skogen«.
Den lilla Kolargossen.
I skogen vid milan sitter far,
Mor sitter hemma och spinner;
Vänta, jag blir väl också’ karl,
Får en fästemö efter mitt sinne.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Tidigt med solen jag hemifrån gick;
Friskt lif medan solen glimmar!
Till far skall jag bära mat och drick;
Nu komma snart qvällens timmar.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Jag är ej rädder på liten grön stig,
Der jag ensam i skogen månd’ gånga.
Men furorna se så mörkt på mig,
Och bergen kasta skuggor så långa.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Tralala! Friskt sinne som fågeln i flygt!
Nu vill jag springa och sjunga.
Hu! utur berget det svarar så styggt,
Och orden de komma så tunga.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Ack, vore jag väl hos min gamle far!
Jag björnen hör brumma och sjunga;
Och björnen han är den starkaste karl
Och skonar hvarken gamla eller unga.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Och skuggan faller så tjock, så tjock,
Som en fåll, öfver ensamma leden.
Det tassar, det braskar öfver sten och stock,
Och trollena träda på heden.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Ack Gud! der är ett, der är två — i
sitt garn
De mig ta — se hur granna de svinga!
De vinka — Gud trösta mig, fattiga barn!
Här gäller för lifvet att springa.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Och natten den nedsteg och timman blef sen
Och villare och villare blef leden.
Det tassar, det rasslar öfver stock och sten;
Den lille springer på heden.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Med pickande hjerta, med rosblommand’
kind
Vid milan hos sin far han faller ner:
»Välkommen, välkommen, kär sonen min!« —
Ack, jag har sett trollen och väl mer!
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
»Min son, jag satt här i så månget år,
Och är med Guds hielp välbehållen.
Den rätt kan läsa sitt Fader vår,
Han rädes hvarken fan eller trollen,
Fast det är mörkt långt, långt bort i skogen«.
Ord til Carl XD> Marsch.
Viken, tidens flygtiga minnen!
Stundens fröjder, bleknen, forsvinnen!
Natten nedsteg på våra sinnen,
Och för skuggorna är vår sång.
Hågkomst af de framfarna dagar,
Som oss eldar och oss anklagar!
Gråa gäst, som ej tid försvagar,
Följe ditt allvar vår dunkla gång!
Efter hundraåriga skiften
Våga nalkas till hjeltegriften!
Plåna med tårar ut minnes-skriften,
Hur den störste bland Carlar föll!
Alltför stor för den nykloka tiden,
Kastad ur fornverlden in i striden,
Svärd för rättvisan, — okänd för friden,
Tills den för evigt hjelten behöll.
Oledsagad går ej af jorden
Hjeltars anda: — då störte i Norden
Svithiods makt, ett kummel vorden
Öfver den siste kämpens ben.
Fåfängt stodo skuggorna vakter
Kring förr segerbekrönta trakter.
Annan tid kom med andra makter —
Göta-lejonet slumrade re’n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
