Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
Esaias Tegner.
Polarresan.
Trött att gissa och att fråga.
Forskarn vill till polen tåga.
Icke vill den djerfve stanna
Förr’n han står på jordens panna.
Och ur varelsernas graf
Mäter jord och himmel af.
Nu på Nordens haf han gungar.
Sjökon solar sina ungar
På ett isberg. Hvita björnen
Brummar der, der fiskar örnen.
Tunga hvalen, lik en ö,
Välter i den vreda sjö.
Men det nedslår ej hans tankar,
Högst i norr han kastar ankar
Vid en landfast is. »J bröder,
Här, så länge nordsol glöder,
Vänten mig. Till polen än
Har jag hundra mil igen.«
Med kompassen uti handen
Far han från den frusna stranden.
Mjell är tusenårig drifva,
Blank är isens silfverskifva.
Solen i en evig ring
Dansar himmelen omkring.
Hvilken slätt! En grafhäll, skuren
Af albaster för naturen!
Här har intet väsen andats
Alltse’n skapardagen randats.
Lif ej rör sig, växt ej gror;
Tystnan här hos döden bor.
Dock han viker ej tillbaka.
Trött att vandra och att vaka,
Hugger han i isens hällar
Sig en säng, och, svept i fållar,
Slumrar som ett vilddjur der,
Målet med hvar stund mer när.
Ändtligen till polen når han.
Segrande på toppen står han
Utaf axeln. Hur det brusar
Utur djupet! Huru susar
Klotets tunga massa, svängd,
Gnisslande, kring axelns längd!
Nu förfärad och förlägen
Ser han efter återvägen.
Ve! hvad trollmakt honom fäster!
Hvar är öster nu och vester?
Hvar är söder? Hvar är norr?
Ingen utväg! intet sporr!
Och en röst ur djupet ryter:
»Dåre, som med vishet skryter!
Punkten, hvarkring verldar vandra.
Har ej väderstreck som andra.
Döden blott dess nycklar har.
Har du nått den, så blif qvar!«
Med hvar stund blir skuggan längre.
Med hvar stund blir cirkeln trängre,
Som kring fästet solen målar,
Tills hon gömmer sina strålar.
Men den stolte vises Jag
Fryser der till dommedag.
Carl XII.
Kung Carl, den unga hjelte,
Han stod i rök och dam.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.
»Hur Svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröfva på!
Ur vägen, Moscoviter,
Friskt mod, J gossar blå.«
Och en mot tio ställdes
Af retad Vasason.
Der flydde, hvad ej fälldes;
Det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
Ej skrefvo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
En skägglös dundergud.
Gråhårad statskonst lade
De snaror ut med hast:
Den höga yngling sade
Ett ord — och snaran brast.
Högbarmad, smärt, gullhårig,
En ny Aurora kom :
Från kämpe tjugeårig
Hon vände ohörd om.
Der slog så stort ett hjerta
Uti hans Svenska barm,
I glädje som i smärta,
Blott för det Rätta varm.
I med- och mot-gång lika,
Sin lyckas öfverman,
Han kunde icke vika,
Blott falla kunde han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
