Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75 Esaias Tegnér.
Ur „Frithiofs Saga".
I. Ingeborgs klagan.
Nu är det höst,
Stormande häfver sig hafvets bröst.
Ack, men hur gerna jag sute
Ändå derute!
Länge jag såg
Seglet i vester, det flög på sin våg.
Ack! det är lyckligt, får följa
Frithiof på bölja.
Bölja, du blå,
Sväll ej så högt! det går fort nog ändå.
Lysen, J stjernor, och sägen
Seglaren vägen!
När det blir vår,
Kommer han hem; men den älskade går
Ej till hans möte i salen,
Icke i dalen;
Ligger i mull
Bleknad och kall för sin kärleks skull ;
Eller hon klagar och blöder,
Offrad af bröder. —
Falk, som han glömt!
Du skall bli min; jag vill älska dig ömt.
Sjelf vill jag mata för ägarn
Vingade jägarn.
Här på hans hand
Virkar jag in dig i dukens rand:
Vingar af silfver och rika
Guldklor tillika.
Falkvingar tog
Freja en gång och kring rymderna drog,
Sökte i norr och i söder
Älskade Öder.
Länte du ock
Vingarna ut, de ej bure mig dock.
Döden allena mig bringar
Gudarnas vingar.
Jagare skön,
Sitt på min skullra och blicka åt sjön!
Ack! hur vi längte och blicke,
Kommer han icke.
När jag är död,
Kommer han säkert; minns då hvad jag bjöd:
Helsa och helsa du åter
Frithiof, som gråter!
II. Frithiof och Björn.
Frithiof.
Björn, jag är ledsen vid sjö och våg,
Böljorna äro oroliga sällar.
Nordens de fasta, de älskade ijällar
Locka med underlig makt min håg.
Lycklig är den, som hans land ej förskjutit,
Ingen förjagat från fädernas graf!
Ack! för länge, för länge jag flutit
Fridlös omkring på det vilda haf.
Björn.
Hafvet är godt, det må du ej klandra;
Frihet och glädje på hafvet bo,
Veta ej af den vekliga ro,
Älska alltjemt att med böljorna vandra.
När jag blir gammal, vid grönskande jord
Växer jag också väl fast som gräsen.
Nu vill jag kämpa och dricka om bord,
Nu vill jag njuta mitt sorgfria väsen.
Frithiof.
Isen har nu dock oss jagat i land,
Rundt kring vår köl ligga vågorna döda:
Vintern, den långa, vill jag ej föröda
Här ibland klippor på ödslig strand.
Ännu en gång vill i Norden jag jula,
Gästa kung Ring och min röfvade brud;
Se vill jag åter de lockarna gula,
Höra dess stämmas, de älskade ljud.
Björn.
Godt, jag förstår dig: kung Ring skall röna
Vikingahämnden är föga blid.
Kungsgård vi tända vid midnattstid,
Sveda den gamle och röfva den sköna.
Eller kanhända på vikingavis
Aktar du drotten en holmgång värdig,
Eller han stämmes till härslag på is: —
Säg, hur du vill, jag är genast färdig.
Frithiof.
Nämn mig ej mordbrand och tänk ej på krig!
Fredlig till kungen min kosa jag ställer.
Han har ej felat, hans drottning ej heller,
Hämnande Gudar ha straflåt mig.
Litet har jag att på jorden hoppas,
Vill blott ta afsked af den jag har kär,
Afsked för evigt! När lunderna knoppas,
Kanske ock förr, är jag åter här.
Björn.
Frithiof, din dårskap jag aldrig förlåter.
Klagen och suck för en qvinnas skull!
Jorden, tyvärr! är af qvinnor full,
Miste du en, stå dig tusen åter.
7*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
