Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
Esaias Tegnér.
Vill du, så hämtar jag dig af det kram
Hastigt en laddning från glödande Söder,
Röda som rosor och spaka som lam;
Se’n dra vi lott, eller dela som bröder.
Frithiof.
Björn, du är öppen och glad som Frej,
Tapper att strida och klok att råda;
Odén och Thor, dem känner du båda,
Freja, den himmelska, känner du ej.
Icke om Gudarnas makt må vi tvista:
Akta dig, väck ej den evigas harm!
Fort eller sent hennes slumrande gnista
Vaknar i Gudars och menniskors barm.
Bj örn.
Gå dock ej ensam! din hemväg kan stängas.
Frithiof,
Ej går jag ensam, mitt svärd följer med.
B j örn.
Minns du, hur Hagbart blef hängd i träd?
Frithiof.
Den, som kan tagas, är värd att hängas.
Bj örn.
Stupar du, stridsbror, jag hämnar dig väl,
Ristar väl blodörn pä Frithiofs bane.
Frithiof.
Onödigt, Björn! den galande hane
Hör han ej längre än jag; farväl!
Tid Svenska Akademiens femtiåra
minneshögtid.
Jag stod på stranden under kungaborgen,
När dagens oro ändtlig somnad var,
Och öde voro gatorna och torgen,
Och på kung Gustafs stod sken månen klar.
Der låg ett uttryck i de milda dragen
Som när det åskat i en fredlig dal,
Och Hjelten var der, men jemväl Behagen,
En segerkrans, men som bland blommor
tagen,
En blick till hälften örn, till hälften näktergal.
Förunderliga makt, som konstnärn äger!
Se anden färdig så till strids som sångs,
En bild, som oss sin egen saga säger,
En lefvande Gustaviad i brons!
Ja, sådan var han, när han kom ur striden,
Men sådan äfven, när han göt sin själ
I folket in, bland konsterna och friden,
Ty store andar ge sin form ät tiden,
Och Gustafs tidehvarf bär Gustafs drag
jemväl.
Min barndom föll uti hans solskensstunder,
Jag mins den tiden: hur den är mig kär,
Med sin förhoppning, sina sångar-under
Och alt det nya lif, som rördes der !
Det var som våren, när hans värma droppar
Ur blånad sky och löser vintrens tvång:
Då leka djur, då svälla lundens knoppar,
Och kinden färgas, menskohjertat hoppar
Och allt omkring är lust och mod och
fågelsång.
De gamle Carol i ner hade somnat
I blått och kyller, ifrån splitets dar,
Som allt försökt och ingenting fullkomnat,
Då ingen kung och ingen ära var.
Hvad Norden evigt vill, en kung, som känner
Sin egen kraft, stod åter fram i glans,
Och der vardt ordning ibland frie männer,
Och makt och lydnad blefvo åter vänner,
Och allt var gladt och tryggt vid tanken,
att han fanns.
I purpur satt förtjusaren på thronen,
Och spiran var en trollstaf: med hvar stund
Der växte nya hjertan i nationen
Och nya blommor, fast påjernmängd grund.
Vår gamla dröm om bragder och om ära
Förflyttades till någon fredlig trakt.
Der ek och lager sina kronor bära,
Och milde Vise ljus och seder lära, —
Och Styrkan skar sitt skägg, och Vettet
blef en makt.
Den Svenska äran bröt sig nya banor
I tankens obesökta land: Linné
Stod segersäll bland sina blomsterfanor,
Oskyldig, älskvärd, konstlös liksom de.
Melanderhjelm beräknar himlafården
För månens skifva, för planetens ring,
När Scheele skedar skapelsen i härden,
Och Bergman drar grundritningen till
verlden,
Och häfdernas rnystér ransakar
Lagerbring.
Och här, der Mälarn gjuts i Östervågor
Och kungastaden midt i skogen är,
Hvad sydligt lif inunder norrskenslågor,
Hvad sångartempel på de öde skär!
Det språk, hvars toner ligga midt emellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
