Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
Esaias Tegnér.
Och han, som slöt den långa sångarraden
Och lefde länge för att sörja den,
En rosenkrans med taggar mellan bladen,
Behagens, skämtets, tankens, Gu stafs vän:
Han, som bar kronan i de vittras gille,
En lagrad veteran i Vettets sold,
Kanske ej främst som skald, men främst som
snille,
Som ville ädelt, kunde hvad han ville,
Den blinde siaren Tiresias-Leopold!
Jag sjöng hans drapa, Minnets döttrar
sjunga
En dag, och bättre, hvad han Sverge var,
Ty der bor oväld uppå framtids tunga,
Och all förtjenst till slut sin krona har.
Han stod emellan tvenne sångartider,
Den enas varning och den andras stöd,
Men tid och sansning kämpade hans strider,
Tills solen bröt utur sitt moln omsider
Och sjönk förstorad ner i gull och purpurglöd.
De gamla gyllne lyrorna ha tystnat,
Och deras klang är klandrad eller glömd.
Till många toner ha vi sedan lyssnat,
Och strängt är Gustafs sångarskola dömd.
Naturen vexlar, äfven snillet träder
I vexladt skick för skilda tider fram,
I Grekisk enkelhet, i galakläder,
Med lejonman, med skiftrik turturfjäder,
Men ett dess väsen är: väl den, som det förnam!
Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,
Fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill.
Men det var sol deri, och, hur du klagar,
Hvar stodo vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
Blott barbariet var en gång fosterländskt ;
Men vett blef plantadt, jernhårdt språk blef
brutet,
Och sången stämd, och lifvet menskligt njutet,
Och hvad Gustaviskt var blef derför äfven
Svenskt.
J höge skuggor, ädle sångarfäder,
Jag lägger kransen på ert stoft i dag.
En efter annan bland oss alla träder
Snart opp till eder uti stjernstedt lag.
Der låt oss sitta och se ner till Norden,
Förtjuste af hvad skönt som bildas der,
Och strof - vis om hvarannan sätta orden
Till stjernmusiken om den fosterjorden,
Som väl förgätit oss, men dock är oss så ki
Afsked till min lyra.
Farväl, min lyra! Ja, nu är det slut.
Lägg dig och sof, nu ha vi sjungit ut.
För dina toner mina sorger veko,
Som Sauls fordom, och af dem ljöd eko
I månget godt och bättre bröst än mitt.
Men tystna nu! Hvarann vi äro qvitt.
Jag Svea sjungit, jag har Frithiof sjungit,
Natur och Gud och menskor sjöng jag glad :
Egentligt lefde jag blott, då jag qvad.
Från norr till söder vinden ofta sprungit, —
Och mången ta gg mitt arma hjerta stungit,
Men mången ros ock läkt mig med sitt blad.
Jag vet ej rätt, så som min lefnad skridit,
Om mer jag fröjdats, eller mer jag lidit.
Mit vapen var du: jag har intet annat.
Du var min sköld: jag ingen annan haft.
Vi gått på äfventyr, och ha ej stannat,
Förr’n vi eröfrat verlden med vår kraft.
Men vapenskölden man vid grafven krossar;
Den siste af min slägt mig ändtligt Gud
förlossar.
Farväl, du dikt, du själ utaf min själ,
Farväl, du himlaburna, långt farväl!
Jag måste hän, jag får ej längre stanna.
D u var mig allt, det Goda som det Sanna.
Jag haft dig kär för allt och öfver allt,
Och uti himlen än jag skymtar din gestalt.
Den dag skall komma, då utur min aska
En skald skall uppstå för att sjunga ut
1 slag, som klinga, uti toner raska,
Hvad jag ej hunnit, förr’n min kraft tog slut,
Hvad stort och ädelt i det nordanländska
Som återstår ännu, det väldiga, det Svenska.—
Farväl! jag slutar der jag börjat har,
Farväl, du dikt, som verklighet mig var
Och lifvets lif och evighetens kärna;
Jag skiljs från dig, fast jag ej skiljes gerna.
Det blifver sent, J bröder! Dock en gån g
Farväl och afsked må på jorden stanna.
Farväl, farväl! Skiljsmässan blir ej lång.
Förvissna, Febi lager, på min panna,
Dö på min tunga, du min sista sång!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
