- Project Runeberg -  Nordiske Digtere i vort Aarhundrede : en skandinavisk Anthologi /
99

(1870) [MARC] [MARC] Author: P. Hansen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans Michaël Franzén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Frans Michaël Franzén.

Bryr sig ej om Påfven,
Eller Kejsarhofven.
Under Mammas hand och sång,
Går hans verld sin tysta gång.

Yyss! vyss!
Sakta! — barnet har somnat nyss.

Yyss! vyss!
Ack! hvad sofver der, än i knopp?
Blinda lustar, bedragna hopp!
Göms en mask der redan.
Som der herskar sedan,
Fläckar blomman, frukten stör,
Sorg af all min glädje gör!

Yyss! vyss!
Barnet sofver och Mamma lyss.

Yyss! vyss!
Ingen skall dig förderfva här:
Modershjertat är dig så när.
Snart får fågeln vingar,
Fjerran från mig svingar.
Vet jag, hvart han flyger ut,
Hvar han hamna skall till slut?

Yyss! vyss!
Sof, och vakna vid Mammas kyss.

Vyss ! vyss!
Sorglös sofve din oskuld än:
Moders ögat är öfver den.
En gång, när du vaknar
Och dess omsorg saknar,
Blicka då med tro och hopp
Mot ett Fadersöga opp!

Gossen.

»Se Mamma! hur det brinner der
Så många ljus på himmeln!

Men är det sanning, att det är
Hvar afton Jul i himmeln?

Der sitter salig syster nu

Och leker med Guds englar;

Dit kommer också jag ännu,
Och vi bli sjelfva englar.«

Så talte Clas, en liten en,
Och såg på himlens stjernor,

Men glömde alla englar sen,
I dans med jordens tärnor.

De små.

Vet, söta Pappa, då jag for
I jons så snällt till ottesången,
Och lyste med mitt hvita flor,
Som en prinsessa, första gången —
Det floret, som den bocken bar
Åt mig till Jul, och ville stånga,
Och jag skrek till, och tänk! det var
Bror Wills med horn så långa, långa!

Det floret, hvad det klädde mig
Med lilla rosenröda tröjan!
Och Mormor sad: Gud signe dig!
Du är så vacker med den slöjan,
Som Magdalena, der hon står
Inunder Christi kors och gråter —
Och vid det ordet föll en tår
På Mormors stora bibel åter.

Och Pappa slog mig med sin vant,
Och sad, jag var en liten näbba;
Och Stella såg så obekant
Uppå mig, och begynte bjebba;
Och Pappa lyfte sjelf mig opp
I breda släden bredvid Mamma;
Och klatsch! for Brunte med ett hopp
Ut genom porten i det samma.

Jeannette ! se intet på dig så;
»Sitt råk« — sad söta Mor i racken.
Och när jag lyfte hufvet då:
Putsveck! var hufvan öfver backen,
Och flög i vädret opp och ner,
Just som vår stora hvita dufva;
Och alldrig tänkte jag att mer
Få se min enda granna hufva.

Men ett tu tre! kom en så nätt,
Så vacker gosse: och i blinken,
Fast ingen bad, for han så lätt,
Som Wilhelms snurra, öfver brinken,
Och fick så qvickt i bandet fast,
Som Mormors stygga katt i vingen
På svalan, då hon skrek så hvasst:
Jo pytt! jo pytt! och flög ikring’en.

Der satt vi flata i vår rack,
Just som två bilder, midt på vägen;
Och intet sad jag en gån g tack:
Vet Pappa! jag var så förlägen.
Men han var just, som min kusin,
Så egen, och tog af sig hatten,
Och sad’ med en så hurtig min:
Nog flög hon bra; men jag fick fatt’en.

9*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:55:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/norddigter/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free