Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Olof Wallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Olof Wallin.
107
Mera talrika, men smärre,
Mera spridda, mindre njutna,
Medan dagen strålar än,
Bli de större, bli de färre,
Tätare till hjertat slutna
Mot den skumma aftonen.
Vänskap, vishet, väna luta,
Som bland sorger vägen banen!
Tåld och nöjd i ert förbund,
Skall jag rätt min lefnad njuta,
Skall jag, sjungande som svanen,
Möta min förvandlings-stund!
Hemsjuckan.
Hvart stiger din suck, o mitt klappande
bröst?
Hvar höres, o bedjande hjerta, din röst?
En främling jag står på den ödsliga strand,
Och känner en längtan,
En trak t an, en trängtan —
Jag vill öfver hafvet till okända land!
I öfverflöd har jag mitt lystmäte fått
Af kunskapens träd, så på ondt som på godt.
Jag sett huru dagarna komma och gå:
Som bölja på bölja
Hvarandra de följa,
Och doft och enformigt mot stränderna slå.
De jublandes gny och de jemrandes skri
Jag hört, hur de gå hvar på sin melodi,
Den gamla, bekanta, som hvar och en kan;
Ej olika toner,
Blott variationer
Till tidsfördrif stundom den dödlige fann.
Om sommaren kläder sig jorden till brud,
Om vintern så drager hon svepningens skrud :
Så gjorde hon förr, och så gör hon i år,
Om hösten hon gråter,
Om våren hon åter
Med barnslig förnöjelse torkar sin tår.
Hon bergas och härjas, den hvälfvande jord.
De vise der talte mång ståtliga ord
Om frihet och dygder och gyllene tid;
Sin fackla de buro
För kungar, som svuro,
I trötthetens timmar, den eviga frid.
De talte så fordom, de tala så än;
De svuro, och svära detsamma igen.
Men idligt sig vänder det rullande klot,
Och gyllene tiden
Och eviga friden
Få der intet fäste för halkande fot.
Jag sett, hur det tillgår på jordenes ring;
Men nytt under solen jag sett ingenting.
I hundrade former är allt likadant:
Sin yta det fejar,
Men troget sig drej ar
Kring samma sin axel, som det varit vändt.
Inbyggarne alla på verldenes ö,
Jag vet hur de födas, jag vet hur de dö,
Och hur, dessemellan, de larma en stund,
En myggdans, som stimmar
I solskenets timmar,
Tills natten gör slut på båd’ strid och
förbund.
Ej många de äro, mitt eländes år;
Min tid, på låugt när, ej till fädernas når:
Dock hafver jag skådat mig mätt häruppå.
Det blir som det varit:
Är hvad jag förfarit,
Och summan af allt hvad jag lärt mig förstå.
Nu lägger jag neder min pelegrimsstaf,
Och ser mot det stilla, det stjernströdda haf,
Förmår ej att vända mitt öga från er,
I strålande öar
I azurens sjöar,
Som dagens, när dagen hos oss har gått ner.
O, låten mig följa de facklor I tändt!
Jag har ingen lust med den verld, som jag
känt;
Jag andas ej fritt på dess qvalmiga strand;
Mig drifver en längtan,
En aningsfull trängtan,
Jag vill öfver hafvet till okända land !
George Washington.
Svensk! fatta glaset i din hand,
Och klinga med Amerikanarn
För fadren af hans fosterland,
Den gamle, tappre saiufundsdanarn!
Så högt i ärans Pantheon
Som du din store Wasa ställer,
Så han sin store Washington —
Och bådas bröst af stolthet sväller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
