Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Olof Wallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
Johan Olof Wallin. 110
Jag vet ock hvad liljan predikar,
Fast hon ej fick tunga och ljud.
Ej hafver hon många gelikar
I fägring och kostelig skrud.
Fast hon ej arbetar och spinner
Hon år ifrån år sig befinner
Dock härtigen utstyrd af Gud.
Och jag skulle tvifla och klaga,
Som vore all glädje förbi,
Om också en faderlig aga
Min lott någon tid skulle bli!
Ack! älskar ej Gud den han tuktar ?
Och den, hvilken honom blott fruktar,
För annan slags fruktan är fri!
Ske Herrans den Heliges vilja!
Mig tryggar hvad Frälsaren lär:
Att mer än båd’ fågel och lilja
Jag är, såsom barn, honom kär,
Och vet, att, hvad prof han mig ämnar,
Han styrka derunder mig lemnar,
Och slutligen frälsning beskär.
Friskt mod, att med raskare ifver
Blott gripa till verket! och tro
Att, hvad jag behöfver, det blifver
Min del, så af möda som ro!
Välsignelsen gifves från ofvan,
Men arbetet nedkallar gåfvan
Till ärlig mans åker och bo.
Efter storm på hafvet,
Kring rymden breddes fasa,
Och natten föll på böljans stig.
Vi hörde vädren rasa,
Vi sågo djupen öppna sig.
Från denna sköra planka,
Som kringdref lik ett flarn,
For hjertats sista tanka
Till vänner, makar, barn.
Vår sista suck i nöden
Till Gud med bäfvan gick,
Och hotande kom döden
Allt närmare hvart ögonblick.
Men Herren tillslöt grafven,
Som öppnade sig djup och vid,
Den Herren, som åt hafven
Och länderna kan gifva frid.
Till stormen: »tyst!« han sade,
Till böljan: »lägg dig ner!«
Och böljan ner sig lade,
Och stormen röt ej mer.
I vattnets lugna spegel
Nedblickar solen skön:
Vi hisse våra segel,
Och prise den, som hört vår bön.
Pris dig, som ensam räddar
Och kärleksfull det rop förnam,
Som genom molnens bäddar
Till dig ur djupen trängde fram!
Till dig vårt lof skall stiga
Med glad och tacksam röst.
Ack, bjud ock stormen tiga
I våra egna bröst!
Fräls oss ur syndanöden,
I Jesu dyra namn,
Och låt i sjelfva döden
Oss finna der vår säkra hamn!
Nyårspsalm.
Åren utan hvila
Med tidens böljor rinna,
Och menskans dar försvinna
Som bubblor deribland.
Lifvets stunder ila;
Vi måste alla följa
Med tidens strida bölja
Till evighetens strand.
Du som härlig ställde
Din thron högt öfver tiden,
Der sällheten och fridén
Ej mer förbyta sig!
Evige! ditt välde
Ej ljus och mörker skiftat;
Den lag, för oss du stiftat,
Förvandlar icke dig.
Konung i det höga!
Du slägter bortgå låter
Och andra komma åter,
Och tidehvarfven fly.
Men ditt fadersöga
Mildt vakar öfver alla;
Din nåd, som vi åkalla,
Är hvarje morgon ny.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
