Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Johan Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141 Erik Johan Stagnelius.
TJr „Wladimir den Store".
Anna till hvila gick. På elastiskt
svällande bäddar
Sänkte hon ned i gardinernas hägn sina
blomstrande lemmar.
Af mångborrade flöjter och lutors darrande
strängar
Hastigt en öm musik i nattens högtidliga
skymning
Höra sig lät. Än bröto med kraft de
kärliga ljuden
Segrande fram, än de sväfvade skyggt
tillbaka och dödde.
Än var det glädjens röst, än i sorgens
klagande toner
Ljuden förvandlade sig; dock mild var den
klagan de göto.
Så kring den rodnande flickans behag, i
kärlekens inajdar,
Sväfvar ynglingens själ och triumferar och
bäfvar.
Anna slumrade in. — Ur österns gyllene
portar
Tågade solen fram i naturens jublende riken;
Skönt var dess himmelska ljus, men dubbelt
skönare glansen,
Som framstrålade snart ur prinsessans
vaknande öga.
Nu i dess sofrum trädde en tropp af unga
slafvinnor.
Ett välluktande bad åt dess skimrande
lemmar de redde,
Smorde med oljor dess hår och räckte den
höljande drägten.
Redan på zenith stod den bländande solen.
Då insteg
Herrskaren sjelf till Anna. Slafvinnorna
veko, och vördsamt
Talade så med bedjande röst den stolte
monarken:
»Sköna prinsessa, förgäfves min kropp
var tröttad af striden;
Själen tänkte på dig, I himmelsk
strålande fägring
Stod för min tanke din bild och fördref
den gyllene sömnen.
Anna! Du snärt i bojor min själ. O, jag
dåre, som trodde
Fordom mig kärlek ha rönt! Ett rus, en
svindlande yrsel
Var det allena, hvad förr i en flickas armar
jag kände.
Tusende känslor, ej anade förr, nu mitt
hjerta bestorma,
Nya solar gå opp för min blick; jag
trånar, jag söker,
Likt en förlorad hälft, dig, hulda, med
darrande längtan.
Gif mig, o Anna, ditt hjerta, din hand!
På gyllene throner
Herrlig sitta du skall. Från Dons till det
nordliga Dvinas
Mynning mitt välde dela du skall, och offer
dig bäras.
Novgorods handlande stad och det torn-
försvarade Kiev
Skola sig böja för dig, deras herrskare hylla
din spira.
Fridens gyllene band mellan Greklands ätter
och Rysslands
Mägtigt du knyta skall och af tvenne de
ädlaste folkslag
Dyrkas i långliga tider som skyddsgudinna
och moder.«
Teg; och i ögat prinsessan han såg med
glödande väntan.
Rodnad begöt den frågades hy; nu en
darrande blekhet
Följde på kindernas brand ; sitt glimmande
öga mot jorden
Slog hon förvirrad ned, men höjde det
segrande åter
Och med en stolt, dock bäfvande, röst
tilltalade drotten:
»Wladimir, icke så! Gå, krigiske furste,
och aftvå
Först dina händer från grekernas blod; först,
Wladimir, afsvär
Evigt de spökens tjenst, dem med rysliga
offer du dyrkar,
Innan om kärlek till mig, till Basilii
syster, du talar.
W lad i mir, ständigt min själ skall
tacksamt vörda din godhet;
Älska dig vågar jag ej. Om du önskar
att lycklig mig göra,
Sänd mig då hem till de mina, och evigt
jag skall dig välsigna.
O, hur jag längtar att träda på nytt bland
de heligas skaror!
Saligt mitt hjerta slår, när malmens
ropande stämma
Kallar i templet opp, när festligt de trognas
församling
Sjunger sitt hallelujah, när presten, i
skinande kläder,
Skyar af rökverk strör, och de vigda,
herrliga ljusen
Brinna med guldrödt sken för det
allra-helgastes förlåt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
