Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Johan Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143 Erik Johan Stagnelius.
Låt myrten och violer
Bekransa gudens lockar.
Låt rosenröda peplum
Omkring hans länder fladdra,
Bespänn hans char med dufvor, —
Och Cypern skall med häpnad
Sin sköna drottning hylla.
Låt silfverkogret klinga
Från elfenskullror neder,
Låt Pythonsbågen glimma
I gossens veka händer, —
Och Cynthus strax skall böja
För honom sina kronor,
Och Dafne hänryckt bjuda
De friska lagerlöfven.
Öfvergifven, tärd af sitt hjertas plågor,
Satt på klippans mossiga häll vid hafvet
Ariadne, dyster och blek som nattens
Sörjande måne.
Utåt ändlöst böljande rymder såg hon
Bort mot himlens rand, i hvars mörka blånad
För dess häpna, tårade blick förrädarns
Vimpel försvunnit.
Vilda stormar tjöto kring Dias stränder,
Röda blixtar fräste i luftens mörker,
Och ur bergens heliga grottor dundren
Skallade åter.
»Himlamagter!« ropade Ariadne
Och åt höjden bedjande armar sträckte.
»Himlamagter, låten er vredes blixtar
Krossa min hjessa!
Jag, din ättling, dundrande gud i molnen,
Cretas stolta, prisade kungadotter,
Jag, af brottslig kärlek förledd, har lemnat
Heliga lärer
Och ur fadrens gyllene salar flyktat
Evigt bort, af nattliga skuggor gynnad!
Jag i nöjets rus åt en okänd främling
Offrat min oskuld!
Dyre fader, öfver din silfverhjessa
Hån jag samlat. Aldrig ditt öga mera
Vid din kyska, blomstrande dotters åsyn
Strålar af glädje.
Du är hämnad. Han, för hvars skull jag
arma
Pligt och ära, vänner ocli slägt försakat,
O, han sjelf med tusende dödars marter
Straffar min kärlek!
Theseus, dig jag räddat ur labyrinthens
Mörka villor, skyddat för tjurens eldgap;
Dig ur dödens armar jag ryckt, och —
himmel! —
Detta är lönen.
Ensam, ack, jag irrar på öde stränder,
Ingen mensklig varelse här jag skådar’
Askor blott och forsarnas fall och stormen
Trötta mitt öra.
Fast, o Zevs, din ormanda vigg deruppe
Nekar grymt att ända mitt lif, fast skogens
Ulf försmår att äta den öfvergifnas
Sprittande lemmar,
Skall jag sjelf den eviga glömskan finna.
Vågor kring mig tjuta; hur lätt jag störtar
Ned från klippans lutande spets i hafvets
Sjudande bråddjup!
Tjuten, vindar, rasen, I höga böljor!
Vaggen bort till Atticas stränder liket!
Till förrädarns irrande fot mig vaggen,
Brusande vågor!«
Så hon sade, reste sig upp och ville
Re’n i hafvets dånande sköt sig kasta,
Då en karlhand fattade ömt den sträckta
Glänsande armen.
Minos’ dotter tittade rädd tillbaka,
Och en yngling, däjlig som morgonsolen,
Ljus, med snöhvit panna och purpurkinder,
Mötte dess blickar.
I hans lockar irrade prydligt rankan,
Tätt af röda, svällande drufvor smyckad,
Och ur ögat, fästadt på Ariadne,
Strålade vällust.
»Håll, o flicka!« sade hans rosenläppar.
»Jag, af Jofur aflad, af Jofur buren,
Jag, som nyss på Indiens fält har skurit
Eviga palmer,
Och hvars altar redan på Gangens stränder
Festligt brinna, redan på Tmoli höjder,
Jag, Lyäos, drufvornas gud, med tårar
Ber dig om kärlek !
I en guldvagn, dragen af leoparder,
Vid min sida skall du till himlen åka.
Flicka, hvad? Du tvekar. Välan, ett under
Tyde min allmagt.«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
