- Project Runeberg -  Nordiske Digtere i vort Aarhundrede : en skandinavisk Anthologi /
146

(1870) [MARC] [MARC] Author: P. Hansen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Johan Stagnelius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

146

Erik Johan Stagnelius.

Från snöhvita medjan
Han kämpande löste
Den lysande gördeln,
Som rodnande blygsel,
Din älskling, Maria,
Den strålande etherns
Guddomliga dotter,
I himmelen väft.
Från glänsande lemmar
Han ryckte den ljusa
Etheriska slöjan
Och klädde den fallna
l fruktansvärdt svart.
Ty verldsfursten älskar
Det nattliga svarta:
Ej kan han sig vänja
Vid skimmer och ljus.

Betraktelsens spegel
Med darrande händer
Den sörjande flickan
För anletet håller
Och kastar den bort,
Och gråter och vrider
Bloddaggiga händer
Och ropar: »O himmel,
Hur rysligt förvandlad
Nu Anima är!
Hvart flydde de rosor,
Som kinden förgyllde?
Hur slocknade ögats
Eldstrålande skimmer?
Ur guldgula lockar
Är solkronan fallen,
Från tynande kroppen
Är snödrägten röfvad.
O, såge mig Christus,
Han hatade mig.«

O Anima, torka
Från svanhvita kinden
Din bäfvande gråt!
Ur Pleromas salar
Dig Christus betraktar.
O, vet, att i ångrens
Försonande tårar
Du skönare blänker
För ljusdrottens öga,
Än förr i den leende
Kärlekens prakt.

II. Jorden.

»Hvem skapte dig så mörk, o moder,

Så tung och kall?
Hvem bjöd dig gråta dessa floder,
Ett verldshafs svall?

Ej tröstar glansen af din yta
Din sorgsna son.

Blott härmad är dess prakt, — der skryta
Blott ljusets lån.

Af rosor och af hyacinther
Din mantel ler;

Men tanken endast natt och vinter
Derunder ser.

Häruppe gycklar lifvets skara
I menlös ro.

Förruttnelse och maskar bara
Der nere bo.

Hårdt är ditt hjerta. — Ej det ömmar
För barnens lott.

Ej blod i dina ådror strömmar, —
Metaller blott.

Hur grymt med våra qval du skämtar.
Med vårt begär!

Det bröst, som efter sällhet flämtar,
Du guld beskär.«

O son, ej mörk jag skapad blifvit,
Ej kall jag var.

Den drägt, din ondska åt mig gifvit,
Jag sedan bar.

Se’n brottsligt du dig skilja låtit
Från ljusets Gud,

Jag natt och dag allena gråtit
I sorgeskrud.

Blott minnets bleka krona sirar
Mitt dunkla hår,

När jag din oskulds dödsfest firar
Hvar flyktig vår.

Gå, helga du på nytt din vilja!
Var åter ren

Och silfverhvit som dalens lilja
I månens sken!

Med lifvets Fader dig försona!
Mot verlden strid

För himmelrikets sköna krona,
För dygdens frid!

Då skall jag åter mot dig mysa;
Med glädjens namn

Du skall mig nämna och ej rysa
För modrens famn.

Då, när min sorgetid har farit
Som moln förbi,

Skall jag ånyo, hvad jag varit,
Ditt Edén bli.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:55:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/norddigter/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free