Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vitalis (Erik Sjöberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
Vitalis.
efter at han uden Held havde ansøgt om en Docentpost, ja endog om et
Skole-lærerembede; en Understøttelse, som Kronprindsen havde tilstaaet ham, for at
han kunde tage den philosophiske Grad, forbød hans overdrevne
Samvittighedsfuldhed ham at beholde, skjøndt hans Helbredstilstand gjorde ham Ro og Hvile
til en Nødvendighed. Brystsygen havde tegnet sine skarptbegrændsede røde
Pletter paa hans blege, magre Kinder som et umiskjendeligt Varsel om en tidlig
Død, og gjentagne Blodstyrtninger gjorde dennes snare Komme end sikrere. Sin
Moder, ved hvem han hang med en rørende Kjærlighed, havde han mistet 1823,
og med hende brast det eneste Hjerte, der slog varmt for ham. Han stod nu
mere ensom i Verden end nogensinde før og længtes inderligt efter en Ende
paa sine Lidelser. Som alt sagt fik hans Tanker i Slutningen af hans Liv en
afgjort religieus Retning, og Thomas a Kempis »om Christi Efterfølgelse« var
den sidste Bog, han læste; Døden traf ham saaledes ikke uforberedt, da den
den 4 Marts 1828 endte Erik Sjöbergs korte, men tornefulde Livsvandring. En
af hans sidste Gjerninger var at brænde en Del utrykte Manuscripter; de
»Samlade Dikter af Vitalis« udgjøre kun en lille Bog, men den rummer enkelte
Perler af uforgjængeligt Værd.
Skaldens trost.
Förundras ej, om i min blick du röjer
Af längtan född, en oförgänglig tår;
Om ungdomslust uppå min kind ej dröjer,
Der grafvens tusenskön i blomning står;
Om mina läppar törstande jag böjer
Dit, hvarifrån all hjertats svalka går,
Till sångens källa, lifvets helsokälla,
Der lugn och kärlek utur djupet qvälla.
Ty öfver allt du denna längtan finner,
Hvarhelst ditt öga lifvet genomser. •
Ej förr’n i vester Solen hvila hinner;
Den unga blomman sjelf ur tårar ler:
Med vingad åtrå flodens svall försvinner
Till det oändliga i djupet ner.
Naturen skapat mig utur sitt hjerta:
Jag är en suck af hennes egen smärta.
Jag vet ett land, der lifvet mer ej prålar
Med rosenfårgad lögn uppå sin mund.
Sin blomsterdröm den sköna vårn der målar
Inunder evig Sol, på evig grund:
Till jorden falla endast matta strålar
På sångarns luta i hans skaldestund,
Men ohörd sången bort med stunden sväfvar
Och dödens aning genom tonen bäfvar.
I dag!–Se’n skall du ej den röst mer höra,
Som sjöng så svagt min vällust och mitt ve.
Ty längre lif dagssländorna ej föra:
Med soln framkomma och försvinna de.
När aftonvinden sörjer kring ditt öra,
I den en bild af mina öden se!
Så kring min graf far vemodsfull Sylfiden,
Och blåser bort mitt minne utur tiden!
Dock klaga ej, när Engeln vill mig båda
Och himlens eld sitt offer snart förtär!
Der borta, der de sköna former råda,
Går salighet emot hvart fromt begär.
Här gafs mig skönheten i bild blott skåda:
Der skall jag skåda henne, som hon är,
Och, som ett töcken, lifvets korta smärta
Uppklarna underbart vid hennes hjerta.
Enslingens sång i den stora öknen.
Allt skönt, som uppblommar på jordens rund,
Skall i dag eller morgon dö,
Och der rosen rodnar i denna stund,
Snart tumlar sig stormen i snö.
Hvad med kärlek jag slutit tätt till mitt bröst,
Derifrån, som en bölja, flytt hän,
Eller liksom lofven i stormig höst
Uti gula hvirflar från trän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
