Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vitalis (Erik Sjöberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vitalis.
159
En vän jag hade: jag gjutit mitt blod,
Om hans blick det begärt af mig;
Men mitt hjertas värma han ej utstod:
Måste bort för att svalka sig.
Då gret jag högt och ropte hans namn:
Min hade han varit en gång.
Hans minne jag endast slöt i min famn,
Och då blef all verlden inig trång.
Då kom jag till Sirenernas kust,
Till kärlekens rosenlund.
Der var en blomma min ögonlust.
Men endast en liten stund.
Så härlig blommade upp min ros,
Och doftet blott kärlek var,
Men en röfvare bladen tog sin kos
Och lät mig taggarna qvar.
Och min varelse blef så stum och kall,
Som om döden lagt handen derpå;
Dock försmår jag trösten af tårars svall:
Nog gråts det på jorden ändå.
Men mitt öga ler matt, som höstsoln ler
Öfver öknens ensamhet.
Ny vår man ofta på jorden ser:
Min själ ej af vår mer vet.
Men när stormen himmel och jord upprör,
Har jag än åt lifvet min lust.
Den, som ingenting på jorden tillhör,
Han lider ock ingen förlust.
Nu går jag på verldens marknadstorg,
Der hvar vara en leksak är.
Jag kan ej få solen på himlens borg.
Och jag derför intet begär.
Till Laura.
Om till dig, på Sylfidens vingar,
Som leker fromt uti ditt hår,
En sorglig andestäinma klingar,
Som ensam aningen förstår:
Det är en ton från fjerran strand
Af lutan i din älsklings hand.
Och rör till vemod opp ditt hjerta
Den fångna fågelns sång i burn,
Hvars toner lefva blott af smärta,
Fast vårfröjd leker i natura:
För dig hans sällskap vare kärt, —
Han har den sången af mig lärt.
Om du ett dunkelt irrbloss finner,
Som mellan stumma grafvar far,
Och när du ilande försvinner,
I dina spår sin bana tar:
Det, sköna, är min tankes bild,
Alltse’n jag blef ifrån dig skild.
Om på din väg en bleknad blomma
Med lutad stengel ensam står,
Och om du skådar hos den fromma
På kindens guld en stilla tår:
Hon efterbildar dig min blick,
Ifrån den stund du från mig gick.
Så du Naturen dig forklare,
Hvarhelst för dig i sorg hon stär.
Mitt bud hon till dit hjerta vare
1 vestans suck, i blommans tår.
Liksom för mig, hvad skönt hon bär,
En stråle från din skönhet är.
TJnder en sjukdom, till Laura.
Se vissnande de unga rosor luta:
I dem mitt öde förebildadt är.
Till afsked klinga då, min fromma luta!
Ännu en gång mitt skönaste begär
En tår skall öfver dina strängar gjuta.
Det är ett regn, som hjertat svalka bär.
Jag många tårar utaf ömhet gråtit:
Det var den skatt, Natura mig öfverlåtit.
Af dödens kyssar re’n min panna svalkas:
Med öppen famn min moder, jorden, står.
Ju närmare jag hennes hjerta nalkas,
Dess stillare mitt eget hjerta slår.
Om ej bland kindens rosor löjet skalkas,
När ned jag i det stilla djupet går,
Dock döden skönt min vestra himmel färgar
Med rosorna, som på min kind han härjar.
Ett ögonblick jag äfven glädjen kände:
Jag den, o Laura, vid ditt hjerta fann.
När du din ömma blick ned till mig sände,
Min lott af guld och silke Pareen spann.
På dina läppar låg, hvad helst mig hände,
Och i din blick min varelse försvann.
Som hamnar förbiflögo lifvets öden;
Ty i din famn jag re’n var bortom döden.
Du danat mig med dina blickars flamma,
Till hvad som helst ditt hjerta mig beslöt.
Jag älskat dygden, ty du var densamma:
Din kyss på mina läppar sången gjöt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
