Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Jonas Ludvig Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Jonas Ludvig Almqvist.
191
TJr „Colombine".
Skåne. Ett litet Lus vid stora landsvägen. Inne i
ett rum.
Colombine (ensam). Han är ute! han
står vid sin vagn — de betsla åter upp
hästarne — sköna manar! — Huru länge
skall hans förvillelse räcka? Hjerta! — o
hjerta! — Han har lemnat, öfvergifvit,
försmått sin stora, präktiga slägt och ett så
vackert umgänge, för hvad? för — himmel!
— för mig. Slå af stolt glädje, o du mitt
bröst! — Ovärdiga — — Men ett värde
skall jag hafva ändå, ja, jag skall hafva
ett. Han skall få veta allt, han skall lära
känna mig i grund; så här går det ej an;
det går icke an. Vi måste vara långt
borta, vi hafva rest länge, fyra dagar,
hvar kunna vi vara? i hvilken landsort?
Var det icke genom Nortull vi foro ut ur
Stockholm? jag tyckte så. Kanske; ja
kanske. Se — det är så, att när en
yngling, en förnäm yngling, som Herr
Fredrik, reser i täckvagn med en flicka —
en flicka, som jag — då måste vagnsfönstren
vara väl tillslutna. Dock lät han det mörka
fängelset ej räcka längre än genom staden,
och den första halftinmien derutanför. Sedan,
hvilken luft har jag icke fritt fått andas!
hvilken täck sommar! hvad det är roligt
att åka! Men ach — det går ej an —
det går ej an —
Fredrik (inkommer). Nu, Colombine,
är det färdigt igen. En gudomlig
eftermiddag! Hästarne hafva pustat och vattnats.
Colombine. Måste vi resa genast?
Stanna litet härinne.
Fredrik. Är du då emot, att vi resa?
Colombine. Hvart skola vi? hvart?
hvar skola vi sluta? hur —
Fredrik. Dina ögon glimma,
Colombine; men likväl ej så, som jag önskar.
De hafva en fin, men mörk teint, såsom
luften, när himmelen ämnar sig till vår-regn.
Hvarföre så?
Colombine. Förlåt mina ögon; jag
skall icke gråta, efter det icke fägnar Er,
herr Fredrik.
Fredrik. Herr Fredrik? skulle icke
detta vara aflagdt oss emellan?
Colombine. Förlåt min mun!
Fredrik. Icke förr, än den lär sig
att säga något bättre, än herr Fredrik.
Hvad var det, du lofvade mig?
Colombine. Jag är icke den, som
Ni — som du anser mig för — herr Fredrik,
det går icke an — Fredrik! det går
omöjligt —
Fredrik. Hvad går icke an?
Colombine. Denna resa. Hör mig,
dröj här inne en liten stund först, innan
vi gå ut till vagnen. Bästa, ädla Fredrik
— jag har inga ord —
Fredrik. Sätt dig, och var mindre
upprörd, Colombine. Hvilar någon stor och
ännu för mig okänd hemlighet på ditt
hjerta, så tala om den utan fruktan. Vi
äro ostörde och ensamme. Hvad är det,
skönaste flicka? Colombine, förskräck mig ej!
Colombine. Kalla mig icke
Colombine. Säg Lotta
Fredrik. Heter du då icke Colombine?
Colombine. Jo, jag heter så. Ja
— jag heter så!
Fredrik. Då —
Colombine. När jag drömmer, tycker
jag, att jag kallas Lotta. Jag ville drömma
nu, när jag är hos dig, Fredrik.
Fredrik. Drömma? o nej. Var vaken
hos mig, var säll och glad. Ljufva lockar!
Colombine. Jag är icke den — ach,
icke den, Ni håller mig för.
Fredrik. Colombine eller Lotta —
hvad gör det till saken? Men tala; hvad
ville du tala om? önskar du något? din
önskan är min himmel.
Colombine. Res hem! res hem! Ni
har öfvergifvit en stor, en vacker slägt.
Ni — Du har öfvergifvit en ädel, en dygdig
flicka — o Fredrik — och för hvad ? för
hvem? af nåd, låt mig icke utsäga för
hvem! . . Men res hem, och låt mig —
Fredrik. Säg ut — hvad skulle jag
låta dig?
Colombine. Låt det förlorade fälla,
min herre. Det är icke bättre värdt.
Fredrik. Grymma skämt! Du
förlorad? Och jag? hvad jag har öfvergifvit?
Du känner icke hvad det är, som jag har
lemnat: detta usla, tomma, ömkliga,
eländiga, som endast bär namnet af heder,
utan att vara —
Colombine. Men jag, Fredrik, jag
hvarken bär namn deraf, ej heller är. O,
lär känna mig, lär känna mig rätt i grund,
och återkom från denna farliga förvillelse
om mig. Tänk på en förlorad — en lastens
— Vissna och dö, mina ord!
Fredrik. Sköna läppar, Ni har
likväl läst så mycket, Ni har fått så mycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
