Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
Fredrika Bremer. 272
og opofrende Talsmand for disse ædle Tanker er en Kjendsgjerning, der noget
kan forsone med den Misforstaaelse, hun lod sig beherske af, da hun vilde lade
Poesien bugsere dem ind i Verden. Det maa ogsaa tilføjes, at det noget
sygelige Præg, som disse Tendenser have meddelt hendes senere Arbejder, lige som
er blæst bort af Rejselivets friske Yind i de Skildringer af »Lifvet i nya verlden«
»Lifvet i gamla verlden«, som vare det litteraire Udbytte af hendes Besøg i
Amerika og Orienten.
Fredrika Bremer døde den sidste Morgen i Aaret 1865.
Ur „Grannarne".
Fransiska W. till Maria M.
Rosenvik d. 1 Juni 18 .. .
Här är jag nu, kära Maria, i mitt
eget hus och hem, vid mitt eget skrifbord,
med min egen björn. Och hvem är björn?
frågar du väl. Hvem skulle han vara, om
ej min egen man? Jag kallar honom björn,
emedan — det ej vil falla sig annorlunda.
Jag sitter nära fönstret. Solen går ned.
Två svanor simma i sjön och fåra dess
klara spegel. Tre kor — mina kor, stå
på gröna stranden, stilla, feta och
fundersamma, och tänka visst på ingenting. Hvad
de äro trefliga! Nu kommer pigan med
pall och stäfva. Den herrliga mjölken på
landet! Men hvad är ej godt på landet?
Luft och menniskor, mat och känslor, jord
och himmel, allt är friskt och upplifvande
der. Nu måste jag föra dig in i mitt bo,
nej! jag måste börja längre bort, upp på
backen, hvarifrån jag för första gången
såg dalen der Rosenvik ligger. Backen är
några mjl in i Småland. Ser du en dammig
vagn på höjden? I den sitta björn och
hans fru. Frun koxar nyfiken ut, ty
framför henne ligger i aftonlugnet en dal så
skön. Der nere stå lundar gröna och
omsluta klara sjöar, sädesfält gå i silkesvågor
kring gråa berg, och hvita gårdar skymta
vänligt fram mellan träden. Rundtomkring
från de skogbeväxta höjderne stiga rökpelare
rakt upp mot den klara aftonhimlen. Det
ser ut som volkaner, men är blott fredliga
sved jör. Lika mycket; det är vackert, och
jag är förtjust, lutar mig fram, tänker
något om en lycklig naturfamilj, om
paradiset, om Adam och Eva, då hastigt björn
lägger sina stora tassar omkring mig och
kramar mig så, att jag är nära att uppge
anden, under det han kysser mig och ber
mig »trifvas här!« Jag blef litet illa vid,
men då jag såg till andemeningen i denna
omfamning, måste jag bli nöjd. Här idalen
var då mitt blifvande hem; här lefde min
nya slägt; hår låg Rosenvik; här skulle
jag lefva med min björn. Vi kommo utför
backen och vagnen rullade raskt fram på
den jemna vägen. Björn nämnde för mig
gårdarne, som vi sågo när och fjerran. Jag
hörde som i drömmen, men blef plötsligt
väckt ur mina tankar, då björn sade med
en viss accent: här bor ma chère mere\ och
vagnen körde in på en gård och stannade
framför ett stort och vackert stenhus. »Hvad,
skola vi stiga ur här?« — »Ja min vän!«
Det var mig en ingalunde kär surprise. Jag
hade först velat fara till mitt eget hem och
der något bereda mig på mötet med min mans
styf-mor, för hvilken jag var litet rädd
efter de berättelser jag hört om denna fru,
och den respekt, som jag visste, att björn
hade för henne. Detta besök syntes mig
ganska mai à propos, men björn har sina
egna ideer, och jag såg på honom, att det
nu ej var värdt att spjerna emot.
Det var söndag, och då vagnen
stannade, hörde jag ljudet af en fiol. »Aha!«
sade Björn, .->så mycket bättre!« hoppade
tungt ur vagnen och lyfte mig ur. Askar
och påk eter var ej att tänka på. Björn
tog min hand, förde mig uppför trappan in
i den präktiga förstugan och drog mig fram
mot dörren, der man hörde musik och dans.
»Se så!« tänkte jag, »nu skall jag väl
äfven dansa i den här kostymen.« Jag
ville gå in någorstädes, der jag kunde få
torka dammet af näsa och hatt, der jag
åtminstone kunde få se mig i en spegel.
Omöjligt! Björn förde mig vid armen och
försäkrade mig, att jag såg »aldrakäraste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
