Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika B
sig, men glädje skall man njuta
tillsammans.«
Vi gingo ut i dans-salen med fyllda
glas och ma chère mère till härold. Man
väntade oss med fyllda glas och ma chère
mère talte för folket så här: »Man bör väl
ej ropa hej, innan man kommer öfver
bäcken, men när man satt ut i äktenskapets
farkost med gudsfruktan och klokhet, så
gäller ordspråket: väl begyndt er hälften
hunnet; och derpå, mina vänner, vilja vi
dricka en skål för det äkta par, som J
här sen framför er, och önska, att
detsamma och dess efterkommande må »sitta
i vår Herres kålgård alltid.« Skål!«
»Skål! skål!« genljudade från alla
håll. Björn och jag tömde våra glas och
vi gingo omkring och skakade händer med
en mängd folk till dess jag var alldeles yr
i hufvudet. Se’n detta var öfver och vi
resfärdiga, kom ma chère mère efter oss i
trappan med ett paket eller knyte i handen
och sade vänligt: »Tag med er den här
kalfsteken, barn, för frukosten i morgon.
Se’n få ni göda och äta era egna kalfvar.
Men kom ihåg, sonhustru, att jag skall ha
min handduk igen. Nej, hon skall ej bära
den, kära vän, hon har nog att göra med
sin påse (pirat) och med sin kappa. Lars
Anders skall bära kalfsteken.« Och likasom
Lars Anders ännu varit liten gosse, pålade
hon honom knytet och visade honom huru
han skulle bära det, och björn — gjorde
som hon sade. Hennes sista ord voro:
»Kom ihåg, att jag skall ha igen min
handduk!« Jag såg litet förvånad på björn;
han log och lyfte mig upp i vagnen. Inom
mig var jag nu tillfreds att så inpromtu ha
gjort ma chère mére’s bekantskap. Jag
kände, att om det skett på ett mera
förberedt och högtidligt sätt, skulle hennes
hållning och blick verkat förtryckande på mig.
Rätt glad var jag åt kalfsteken, ty
jag visste ej i hvad tillstånd
skafferi-finanserna voro på Rosenvik. Rätt glad var jag
äfven att få komma hem, att få se en
pigas ansigte och en bäddad säng, ty vi
hade rest 10 mil denna dag, och jag var
gauska trött. Jag smålurade under den
ijärdingsväg, som vi hade från Carlsfors till
Rosenvik. Det var så skumt när vi kommo
fram, kl. 11 om aftonen, att jag ej kunde
se hur mitt Edén såg ut. Huset syntes
något grått och något smått, i jemförelse
med det, hvarifrån vi nu kommo. Men det
gjorde ingenting; björn var så hjertligt god
och jag så hjertligt sömnig. På en gång
remer. 274
blef jag ganska vaken, ty det gick mig
som det går i fée-sagor. Jag trädde in i
ett vackert och väl upplyst rum och såg i
dess midt ett uppdukadt the-bord, skimrande
af silfver och postlin; och vid bordet stod
den alldratäckaste’ lilla piga, klädd i den
vackra högtidsdrägt, som är bondflickorna
egen på denna ort. Jag gjorde ett utrop
af förtjusning, och all sömn for utur mig.
Inom en qvart timme satt jag i ordning
som värdinna vid thebordet, beundrande den
vackra drälln, thekannan, kopparne,
the-skedarne, på hvilka jag läste
initialbok-stäfverne till björns och mitt namn, och
serverande the åt min björn, som syntes
hjertinnerligen förnöjd.
Och vardt afton och morgon den första
dagen.
När jag om morgonen upplät mina
ögon, såg jag, att min Adam redan var
klart vaken och riktade sin blick med ett
visst andäktigt uttryk mot fönstret, der en
stråle af solen gjorde sitt inträde genom ett
hål i den blårandiga rullgardinen. En katt
hördes jama.
»Min älskade gemål!« började jag
högtidligt, »jag tackar dig för den sköna
musik, som du beställt till mitt välkommande.
Jag förmodar, att du äfven förordnat om
en tropp hvitklädda, unga bygdens flickor,
som skola strö granris för mina fötter. Jag
skall snart vara färdig att emottaga dem.«
»Jag har tillställt något bättre än det
gammalmodiga upptåget,« sade Björn muntert.
»I samråd med en stor artist har jag
anordnat om en stor panorama, som skall visa
dig hur det ser ut i — öde Arabien! Du
behöfver blott dra upp denna gardin.«
Du kan föreställa dig, att jag snart
var vid fönstret, och med hemlig förskräckelse
drog jag upp gardinen. Ack, Maria! Der
låg framför mig i morgonglans en
spegelklar sjö; gröna ängar och lundar lågo
deromkring, och midt i sjön var en liten holme
med en hög ek på, och solen sken klart
öfver allt detta; allt var så lugnt, så
paradisiskt skönt! Jag blef så betagen af denna
syn, att jag i början ej kunde få fram ett
ord. Jag blott knäppte ihop mina händer
och tårar fyllde mina ögon.
»Blif lycklig här!« hviskade Björn,
och slöt mig till sitt hjerta.
»Jag är lycklig, .... för lycklig!«
sade jag djupt rörd och tacksam.
»Ser du holmen, — lilla Svan-ö ? Dit
skall jag ofta ro dig i sommar. Vi skola ta
vår qvällsvard med oss och förtära den der.«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
