- Project Runeberg -  Nordiske Digtere i vort Aarhundrede : en skandinavisk Anthologi /
275

(1870) [MARC] [MARC] Author: P. Hansen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fredrika

»Hvarför icke frukost?« utropade jag,
plötsligen inspirerad. »Hvarföre icke i dag,
— på den här sköna morgonstunden —
dricka vårt kaffe der? Jag skall strax ....

»Nej icke på morgonen,« sade björn,
leende åt min ifver. »Jag måste till staden
och se om mina sjuka.«

»Ack! att ej folket skal kunna hålla
sig friskt!« utropade jag förtretad.

»Och hvad skulle jag då ta mig fore?«
sade björn med komisk förskräckelse.

»Fara med mig till Svanö !«

»Jag kommer igen till middagen, kl. 3,

och i afton kunna vi.....det förbannade

hålet der oppe! Jag kunde ej tro, at
gardinerna skulle vara så trasi ....

»Hålet skall vara der, så länge jag
är här;« ropade jag ifrigt. »Alldrig skall
jag glömma, att jag genom detta för första
gången såg solen på Rosenvik. Men säg
mig, hvad är det för ett gammalt fäste,
som skymtar fram så grått på denna sidan,
längst bort öfver sjön — der skogen är
så svart? —

»Det är Ramm. En stor herrgård.«

»Och hvem bor der?«

»Ingen nu. För femton år sedan
tillhörde den ma chère mère. Men hon
van-trifdes der, flyttade till Carlsfors och sålde
Ramm. Godset köptes af bönder, som väl
odla jorden, men låta det sköna huset och
parken förfalla. Nu säges det, att de för
sommaren äro hyrda af en utlänning, som
vill jaga här i trakten. Och ett skönt
tillfälle har han dertill inom sjelfva parken,
som är öfver en mil i omkrets, och der
rådjuren länge fått föröka sig i ostörd ro.
Vi skola se oss om der någon gång. Men
nu, min lilla hustru, måste jag ha frukost
och se’n säga dig farväl på några timmar.«

Sedan kaffet var drucket och björn
på trillan, började jag orientera mig i min
lilla verld. Men om hus och uthus
sednare; jag måste först tala om herrn i
huset; ty du Maria känner ju ej min egen
björn! Jag har ditt bref framför mig, ditt
kära bref, som jag fick några dagar efter
mitt bröllopp. Tack söta, älskade Maria,
för alla ömma ord, alla visa råd! De äro
väl gömda, der de aldrig bli glömda. Och
nu till dina frågor, dem jag vill söka att
rätt ordentligt svara på. Först till björn.
Här har du hans porträtt. Medelmåttigt
lång, men tillräckligt — ej obehagligt —
tjock och bred. Vacker ljuslockig peruk,
gjord af vår Herres egen hand. Stort
ansigte couleur de rose, ljusa ögonhår och

Bremer. 275

små ljusgrå ögon, som ha en viss
genomträngande blick under duktiga buskar af
grågula ögonbryn. Näsan bra, ehuru något
tjock; gapet stort, försedt med goda tänder,
bruna — o ve! — af tobaksrökning; stora
tassar, men väl skapade och vårdade, stora
fötter, gången lik björnens, — men med
allt det får du intet begrepp om björns
utseende, om du ej ser i hans ansigte ett
uttryck godt, öppet, fryntligt, som genast
ingifver gladt förtroende. Det talar när
munnen tiger, hvilket är den sednares vana.
Pannan är klar, hufvudets ställning sådan
man tänker sig den hos en astronom; rösten
är grof bas och tar sig ej illa ut i sång.
Der har du björns yttre; det inre — bästa
Maria, det har jag ännu sjelf att studera
på. Sedan två månader fästmö, se’n fjorton
dagar fru, har jag ej hunnit komma
särdeles på djupet med en man, som för det
mesta är tyst, och som jag ej känt öfver
ett halft år. Men jag hoppas och tror
allt godt.

Du frågar »om jag har kärlek, verklig
kärlek till honom,« och sätter halft på
allvar , halft på skämt, fram så underliga
tecken, för att låta mig pröfva detta. »Om
jag känner en odräglig tomhet när han är
borta? Om jag som Fru L., blir blek och
betaken, när han kommer in i ett sällskap
der jag är förut? Om han har någon brist,
någon ovana, som hos en annan skulle
plåga mig, men som hos honom behagar
mig?« Nej, Maria, allt detta känner och

tycker jag icke. Kärlek, Maria......ser

du, — nog tyckte jag om honom, fann
honom hygglig, eljest hade jag ej gift mig
med honom; men kärlek .... hm! ....
Först och främst är han mycket äldre än
jag. Han är nära 50 år, och jag har ännu
tre år under 30. Sedan — har han länge
varit ungkarl; han har sina vanor och ovanor,
och dessa sednare finner jag allsicke vackra.
Men de skola ej störa vår husliga sällhet,
det har jag satt mig fore. Somliga af dem
skall jag vänja mig vid, somliga skall jag
— vänja honom ifrån. T. ex. l:o har han
en vana att småspotta öfverallt omkring sig,
så väl på vackra mattor, som på grå golf.
Det skall han vänja sig ifrån, men han
skall få spottlådor i alla rummen. 2:o Han
röker mycket tobak. Det skall jag vänja
mig vid, ty jag vet huru nödvändig och
kär pipan är för den, som länge haft den
till sällskap på vägen genom lifvet. Men
vi skola göra ett kontrakt, så lydande:
»Jag skall gerna se den tända pipan, likväl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:55:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/norddigter/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free