Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika
— sällan i förmaket och aldrig i
sängkammaren.« Björn kan ju fritt pusta ut
röken i sitt eget rum och i salen. 3:o Björn
har en underlig vana att under det han
tiger, göra de förfärligaste grimaser, ibland
till egna tankar, ibland till andras ord.
Med detta skola vi träffa en kompromiss.
Ibland skall jag få säga åt honom: »Björn,
grina ej så afskyvärdt!« Men oftast skall
jag låta honom grina i fred, ty det vore
honom plågsamt, och troligen omöjligt, att
arbeta emot detta min-spel, som en gång
kommit så väl i gång. Det utgör dessutom
ett slags språk, ofta rätt uttrycksfullt, och
ser snarare lustigt än ledsamt ut. 4:o Han
har en liten snickarevurm, och sitter gerna
om aftnarne och täljer och limmar och
skräpar ned golf, bord och stolar. Det
skall jag af allt hjerta vänja mig vid, och
blott låta sorgfälligt sopa alla mornar. Det
är trefligt, tycker jag, att en herre har
något litet handarbete, och se’n björn hela
dagen sträfvat sig trött i sitt läkarekall,
är detta honom en muntrande förströelse.
Medan han täljer, skall jag läsa högt för
honom romaner, hvilket särdeles roar honom.
5:o Han har en viss vana vid grofva ord.
Det skall jag så sakta och smått vänja
honom af med , men hvad jag framför allt
är fast besluten att vänja honom vid, är
— att känna sig lycklig, att finna trefnad
och nöje i sitt hem. Ty, ser du Maria,
jag var fattig, måste förtjena mit bröd i
mitt anletes svett — musikundervisning är
ej ett lätt arbete; — jag var ej ung mer,
jag hade ej skönhet eller talanger — utom
den smulan musik, — och han, af en
ansedd slägt, i en förmånlig lefnadsställning,
lian, så allmänt aktad för karakter,
kunskap och duglighet, han valde mig ändå
framför andra rikare, vackrare, bättre än jag.
Han skötte mig under min svåra frossa med
så mycken godhet, och när min mor ville
erkänna hans möda med det sista af våra
hopsparade pengar, nekade lian dem, och
begärde — min hand. Sedan var han så god
mot de mina, gaf mina bröder skänker och
lät välmåga komma i mitt förr så fattiga hem.
Skulle jag ej vara tacksam, ej hålla af
honom, ej söka att göra honom lycklig
efter min bästa kraft och förmåga? Ack jo!
Det vill jag, det skall jag, med dygd och
med odygd, i lek och i allvar, i godo och
ondo vill jag göra honom lycklig, och en
röst inom mig säger, att jag skall lyckas.
Tisdags morgon d. 3 Juni.
Vi arma menniskor! Hvad äro våra
Bremer. 276
goda föresatser när vi ej ha makt öfver
oss sjelfva? I förgår satt jag och primade
mig öfver huru lycklig jag skulle göra min
man; i går.....för att straffa mig, vill
jag berätta allt för dig. Jag återvender
till i förgår aftons, då jag var så nöjd
med mig sjelf. Björn var då borta på ett
sjukbesög i grannskapet, och jag skref;
han kom igen; jag skref ej mer, jag talte
allvar och tok för honom; vi gjorde opp
åtskilliga små husliga anordningar, och i
allvar och tok uppsattes och underskrefs
kontraktet angående tobaksrökningen. Så
långt bra. Och så slutades den dagen.
Den andra dagen, d. v. s. i går skulle
vi vara till middagen hos ma chère mère.
Jag hade litet ondt i hufvudet, och hur jag
satte mössan och hur jag lade lockarne, så
passade de ej, och jag såg gammal och
förfallen ut, tyckte jag. Jag tror, att
björn tyckte detsamma, ehuru han såg på
mig, utan att säga något. Det gjorde mig
litet modfälld. Ty jag fruktade att ej kunna
behaga ma chère mère, och jag visste väl
huru mycket björn önskade det. Vädret
var ruskigt, jag hade en gruflig lust att
bli hemma. Men då jag gjorde en liten
invit härtill, gjorde björn en så förskräcklig
grimas, att jag genast afstod från försöket.
Jag hade dessutom mera olust än ondt. Vi
foro i trillan under paraply, i duggregn.
Ma chère mère tog vänligt emot oss,
men tycktes ej vara vid godt lynne. Det
var fremmande till middagen: några gamla
herrar och fruar, som jag ej kände, och
som föreföllo mig särdeles tunga. Middagen
var präktig, men jag orkade ej äta.
På eftermiddagen, strax efter kaliet,
gick björn med herrarne ner i biljardsalen.
Jag blef allena med ma chère mère, de
gamla fruarne, som språkade mest emellan
sig, og en viss Lagman Hök, en lång och
gammal vän af ma chère mère, som satt
bredvid henne och snusade. Ma chère mère
teg, lade patience och såg allvarsam ut.
Jag sade då och då ett ord , men blef allt
tystare, ty mitt hufvud värkte, regnet slog
mot fönstren, och sanningen att säga, var
jag missmodig öfver björn, som jag tyckte
väl hade kunnat under den långa eftermiddagen
litet se till sin lilla hustru, och ej helt och
hållet öfverlemna sig åt sina gamla, otäcka
ungkarlsvanor, spela biljard, röka och dricka.
I denna mulna sinnesstämning led det fram
på eftermiddagen. Vid the-tiden bad ma
chère mère mig göra litet musik. Jag satte
mig till fortepianoet, preluderade och började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
